Svalbard - dag klockan tolv på natten

Om du har ett sug efter att besöka Svalbard, ögruppen ungefär mitt emellan Nordkap och Nordpolen, så finns det välarrangerade men kostsamma kryssningar dit för mellan 30 000 och 60 000 kronor. När mitt sug sätter in tänker jag lågbudgetalternativ. Med Swebus Express till Oslo, reguljärflyg till Svalbard, boende på vandrarhem i fem nätter och tre guidade utflykter så klarar jag mig under 9 000 kronor.

Som av en händelse avgår de billigaste flygresorna mitt i natten, och jag dubbelkollar i förväg med vandrarhemmet Gjestehus 102 om möjligheterna att anlända efter tolvslaget på natten. ”Kommer det in ett flyg så har vi öppet” svarar Gjestehusets personal, fast på norska. Ingen ren på isen alltså!

Efter tolvslaget, något försenade, landar vi i Longyearbyen på Svalbard, vars flygplats ligger på stabil permafrostgrund. Under nedstigningen beundrar jag de snöklädda bergen badande i solljus. Nere på fast mark är det lite molnigt, men ändå ljust likt en gråmulen dag i april. Alla flygresenärer klämmer in sig i en transferbuss som kör de två kilometrarna in till byn och släpper av oss allt eftersom vi anländer till våra hotell eller vandrarhem. Longyearbyen har cirka 2 000 invånare och är definitivt mer en by än stad, men som turistort är den välförsedd med boendealternativ.

Gjestehus 102 ligger i Nybyen, en bit upp i dalgången, och jag och några till är de sista som stiger av. Mycket riktigt, receptionen är bemannad och folk checkar in och checkar ut. Det är liksom ingen riktig ordning på natt och dag, och hur ska det kunna vara det när det är ljust dygnet runt? Svalbard har midnattssol fyra månader om året. När solen går upp 20 april, så går den ner igen först i slutet av augusti! Priset de får betala för detta kallas mörkertiden, då solen går ner i början av november och upp igen först i mars.

Gjestehus 102 byggdes på 40-talet som boende för gruvarbetare, med tvåbäddsrum och en med den tidens mått hög standard. Nu fungerar huset som vandrarhem för folk från världens alla hörn; under mina dagar där träffar jag resenärer från Australien, Brasilien, Tyskland, Frankrike och så norrmän såklart. På nordiskt manér är det kängor av i farstun, och på dagisvis står de uppradade på en fem våningar hög skohylla. Huset har åtta enkelrum, nitton dubbelrum och fyra fyrbäddsrum, och jag har kostat på mig ett enkelrum. Klockan är närmare två på natten innan jag är i säng, och jag ställer alarmet på åtta. Sex timmar, inte så illa ändå!

Efter en rejäl frukost, anpassad för en dags friluftsäventyr och serverad i vandrarhemmets kök, så är det samling på trappen och avgång för bergsvandring. På Svalbard är isbjörnar ett reellt hot, och så sent som 2011 dödades en turist i en isbjörnsattack. Av den anledningen är det förbjudet att ge sig ut obeväpnad på egen hand, och det finns två alternativ: att bära med sig ett eget gevär eller att gå med en guide som har gevär. Mina halvdana försök i lerduveskytte ger mig ingen känsla av trygghet, så jag väljer guide. Med min danska guide och två killar från Tyskland och Frankrike ska jag upp på Sarkofagen, 500 meter över havet. Ingen höjd att snacka om, men det är brant upp…. Först ska vi korsa lite smältvattenforsar på slippriga brädor, och sedan börjar stigningen på östsidan. Tur att jag är intresserad av botanik; med de småväxta alpinväxterna som alibi kan jag stanna, pusta och fotografera med jämna mellanrum.

Utsikten på toppen är milsvid och makalös; i alla väderstreck ser jag berg, snö, glaciärer och ishav. Det är soligt och blåsigt och vår lilla lunchpaus sker i lä bakom en klippa. Sällan har en påse frystorkat smakat bättre! Efter matpausen går vandringen vidare ned på andra sidan berget, och på snöskor över glaciären Longyearbreen ned till dalen igen. I framkanten av glaciären letar vi fossiler, och vi hittar avtryck av löv som växte för 50 miljoner år sedan. Nu finns det inte ett enda träd på Svalbard. Tiden är relativ, och tanken svindlar.