Vad kan man hitta på när man är på Galapagosöarna, mer än att hänga i stan, käka hummer och dricka mojitos? Huvudmålet med min Sydamerikaresa var vandringen till Machu Picchu, och mitt besök på Galapagos var kort, allt för kort. Den främsta planen var att ”söderhavssofta” och att ladda batterierna under mina dagar på Santa Cruz, men några utflykter hann jag naturligtvis med!

Snorkling vid Isla Pinzón

I Puerto Ayora vimlar det av små resebyråer som säljer turer till olika platser i Galapagosarkipelagen. Jag går för att boka en snorklingstur hos en som min rumskamrat rekommenderat. 120 dollar i cash, och jag får med mig en voucher, en snorkel, ett cyklop och en våtdräkt i passande storlek. Klockan åtta morgonen därpå är det samling i hamnen, och tillsammans med en guide, två par och en familj på fyra personer ger jag mig iväg ut på en båt.

Första stopp är vid stranden La Fe, utmed ön Santa Cruz. Informationen är lite oklar; det talas först om att vi ska gå iland och titta på naturen, och att det ska bli en ”wet landing” där vi ska bli blöta till midjan åtminstone. Det slutar med att vi tar våtdräkter och snorkel på och hoppar i på djupt vatten. Jag spanar in några häftiga fiskstim, och ganska snart ropar mamman i den spansktalande familjen: ”Tortuga!”  Jag simmar dit, och där är den! Havssköldpaddan, denna mäktiga varelse, någon meter ner på havsbotten. Jag är inte förberedd på den känslostorm som drabbar mig, jag fnissar och frustar i snorkeln och får tårar i ögonen innanför cyklopens skyddande plexiglas. Sköldpaddan är oberörd; det här är hans territorium och vi är bara åskådare. Strax intill fladdrar en rocka förbi.

Vi går iland på stranden och tittar på mangroven, lavastensbranterna, slöa leguaner och raska krabbor som springer på diagonalen. Plötsligt hörs en bräkande get. Ja, jag erkänner… Jag frågar till och med guiden om de har getter på ön. Han skrattar och säger att det är en sjölejonunge som ropar efter sin mor. Hur sjölejon låter ingick helt enkelt inte i min kompetenssfär, förrän där och då. När vi simmar och snorklar vår väg tillbaka till båten möter jag ett simmande sjölejon som lattjar lite och simmar på sidan, med ena fenan ovanför ytan.

Färden går vidare till Isla Pinzón, en karg ö där landstigning är förbjudet. När vi går närmre ser vi flera Blue footed boobies (Blåfotad sula i översättning) som häckar på bergssidorna. Båten ankrar  en bit från ön och det är dags att dra på sig den kalla och fuktiga våtdräkten igen, inte så mysigt. Vattnet har normal svensk badtemperatur, vilket får de andra sydländska deltagarna att oja sig väldigt. Men även jag erkänner villigt att en våtdräkt är skönt att ha på när man ligger i blöt under nästan en timme.

Jag är först i denna gång och simmar lite söderut från båten. De andra hoppar i, och snart hojtar mamman igen: ”Shark!” Detta ger inte alls samma mysiga känsla som ordet tortuga… Jag tänker att det är bättre att vara i grupp än som ensamt byte, och simmar mot de andra så fort jag kan. Inga hajar ser jag, förrän jag vänder på huvudet och tittar åt sidan. Där är den, några meter bort. Hajfenan är verkligen en inpräntad skräcksymbol, även om vår guide försäkrat att hajarna i dessa vatten är ofarliga för människor. Jag paddlar på så fort fötterna går, för att komma ikapp de andra. Hajen verkar lyckligtvis helt ointresserad.

Inne i viken ser jag flera simmande havssköldpaddor, och en som betar på botten. Landsköldpaddor ser torra, rynkiga och dammiga ut, men havssköldpaddorna är trinda med skarpa grafiska mönster på både kropp och skal. När jag simmar vidare håller jag på att krocka med ett sjölejon som kommer farande som en spolformad turbin framför näsan på mig. Runt omkring mig simmar fiskar ensamma och i stim, randiga och prickiga, runda och smala. Vattnet är helt rent från skräp, vilket enligt guiden beror på en lyckosam inverkan av havsströmmarna.

Havssköldpadda från båtens reling

Haj från båtens reling

När det är dags att simma tillbaka får jag känna på strömmarna; jag simmar och simmar, men kommer ingenstans. Jag kämpar på och tar i allt vad jag kan, för att till slut ta mig upp på båten igen. Efter byte till torra kläder är det dags för lunch: kyckling, ris och sallad, och sedan hemresa. Utmattad och lycklig, efter en fullkomligt unik dag. Det jag såg under ytan är inte dokumenterat i brist på undervattenskamera, men det finns präglat i mitt minne för resten av livet!