Snabbvisit i Slovenien

På grund av en kraftig tågförsening i Italien kommer jag fram till Ljubljana klockan två på eftermiddagen, nästan sju timmar senare än beräknat. Det som skulle blivit en heldag i Sloveniens huvudstad har nu decimerats till en eftermiddag, för redan nästa morgon ska färden gå vidare mot Budapest. Möjligheten att planera om rutten är mycket begränsad, för jag har bokat en träff med en vän i Polen och efter det är den anpassad för att jag ska hinna hem dagen före semesterns slut.

Så vad gör man? Jo, kör hårt! Snabbdusch på vandrarhemmet, ut på stan. Ljubljana har en mycket behändig storlek, med ett överblickbart centrum kring den ringlande floden Ljubljanica och med ett slott tronande på en höjd. Staden har draken som symbol, och mitt första mål är drakbron: Zmajski most, där fyra naturtrogna drakar vaktar brofästena i vardera riktning. Naturtrogen drake..? Utan vare sig empirisk erfarenhet eller vetenskapliga bevis så känner jag mig helt övertygad om att det är så här en drake ser ut!

Som i många andra städer duggar evenemangen tätt under juli månad. Det pågår en civilförsvarskongress i Ljubljana, och på gatorna vandrar flockar av profilklädda yrkes- och föreningsmänniskor med deltagarbricka runt halsen. För mig lockar det mer med Pivo och Burger festivalen på ett av stadens torg. Pivo betyder öl, och öl och burgare låter som en bra middag när man är på språng. Jag tvekar framför ståndet med hästburgare: Hot’Horse, och letar mig vidare i stekoset bland ett tjugotal burgarstånd och lika många med mestadels lokalproducerad öl. Det blev en vegetarisk kidneybönburgare och en iskall lager.

Festival nummer två har jag uppmärksammat redan vid planeringen av resan. Det är jazzfestival i stan, just när jag är på besök! Jag har lyckats med konststycket att beställa en biljett till lördagskvällens konsert på en helt slovenskspråkig sajt, med benäget bistånd av Control-C, Control-V och Google translate. Konserten hålls i Cankarjev Dom, ett kulturcenter just i utkanten av stadskärnan, och startar klockan 19.30. Först ut är ett ”förband” bestående av två kvinnor som spelar experimentell jazz på varsin flygel. Även om jag är extremt öppensinnad för olika sorters musik så måste jag erkänna mig besegrad. Det är helt atonalt, utan någon som helst melodi, och emellanåt överger de tangenterna och bankar lite på strängarna under locket. Efter varje stycke reser sig 10 i publiken och går ut. Till slut är vi bara ett tjugotal oerhört tåliga konsertbesökare kvar, förmodligen med den gemensamma nämnaren att vi tycker lite synd om musikanterna.

Den som väntar på något gott… Sedan kommer huvudnumret: Hiromi and the Trio Project. Hiromi är en kort hjulbent japanska med en fantastisk energi. Hon går loss på flygeln med frenesi, och i programmet läser jag att ”hon är för flygeln vad Jimi Hendrix och Van Halen är för gitarren. Yeah, så bra är hon!” Musiken kallas fusion jazz, och den flyter fram som en mäktig ljudmatta. Med sig har hon en man på bas som leds fram och sätts på en stol, och en ganska kort man med lockigt hår som omringas av ett gigantiskt trumset. Som han kan trumma! När han kör långa solon har jag lust att hoppa upp och dansa loss i en vild dans! Det är rena tortyren att sitta still, men jag stampar åtminstone takten. Den lockhårige presenteras som Simon Phillips, skamligt nog okänd för mig, men med google är kunskapen bara en sökning bort. Det visar sig att denne Simon har spelat med The Who, Judas Priest och framförallt Toto under många år. Inte konstigt att han vet hur man svingar en trumpinne!

Morgonen efter ösregnar det, och jag tar en taxi till tågstationen för att undvika att bli dyngsur. Under den korta resan hinner jag och taxichauffören dryfta årets odlingssäsong och regnets betydelse för grödornas välmående. Jag tror inte att det är en tillfällighet att jag hittar en frände i odlarnas skara. Odling verkar vara stort i Slovenien. Remsor utmed järnvägsrälsen är uppodlade till små kolonilotter. Gräsmattorna är minimala och istället är villatomterna uppodlade med bönstörar, majs, tomater och morötter i prydliga rader. Det verkar vara tradition snarare än ekonomiska incitament, för det ser likadant ut vare sig det är en liten bakgård eller en lyxig villa med en Mercedes på uppfarten.

Dags för en bekännelse… Stoppet i Ljubljana var lite tänkt som en bock i statistiken över besökta länder: ”Jag har varit i Slovenien, check”. Detta var grymt orättvist. Ljubljana är en väldigt mysig stad som skulle varit värd ytterligare någon dag. Under min tågresa genom Slovenien mot Ungern såg jag fantastiskt vackra städer och byar, berg, dalar och forsar som jag gärna skulle stiftat närmre bekantskap med, och till skillnad från många forna öststater verkar standarden på landsbygden vara väl så hög som i städerna.

Slovenien, I’ll be back!