Någon som minns filmen ”Shakespeare in Love” med Joseph Fiennes och Gwyneth Paltrow, från 1998? Filmen blev sjufaldigt Oscarsbelönad, bland annat för Bästa film, och är en charmig, fantasifull och påhittad kärlekshistoria som till stora delar utspelar sig i en tidstypisk teaterlokal. Jag gillade filmen och snappade redan då upp att teaterlokalen inte bestod av kulisser, utan var en verklig nybyggd replik av en gammal teater. Nu när jag skulle besöka London bestämde jag mig för att se ett Shakespearedrama på denna Shakespeareteater!
Den ursprungliga teaterbyggnaden byggdes 1599, och var platsen för urpremiären för flera av Shakespeares verk. Teatern brann ner 1613, då en avfyrad teaterkanon satte eld på trävirke och vasstak. Enligt uppgift kom ingen människa till skada, mer än lindriga brännskador på en man vars brinnande knäbyxor släcktes med en flaska öl! 1614 byggdes en ny teater, men på 1640-talet betraktades teatrarna som syndiga och kom i onåd, och den revs på order av Puritanerna 1644.
Sedan dröjde det många år innan nästa stod på plats. 1997 byggdes den nuvarande teatern, cirka 200 meter från platsen för den ursprungliga. Eldsjälen bakom projektet var en amerikansk regissör vid namn Sam Wanamaker, och bygget är mycket tidstroget med undantag för en del säkerhetsanordningar och teknik bakom kulisserna. Träbänkarna är hårda men man kan hyra sig en sittdyna, kanske även det en eftergift åt nutidens bekvämlighet.
Jag såg Romeo och Julia, ett av Shakespeares mest berömda dramer, ja förmodligen ett av de allra mest kända teaterverken genom tiderna. Regissören har rockat upp föreställningen rejält. Det är dans; allt från techno och poledance till Village Peoples YMCA. Romeo är en uttråkad yngling i hörlurar, Julia går på skönhetssalong och filar naglarna, sedan blir de passionerat förälskade och…ja, ni vet hur det slutar. I den nymodiga tolkningen finns Shakespeares ursprungliga dialog med gammaldags engelska på vers kvar, som en kraftfull melodi. Jag tycker mycket om det! Inte en tråkig sekund, inte en gäspning, under den tre timmar långa föreställningen.
När jag i efterhand läser om föreställningen förstår jag att den något oortodoxa tolkningen delat publiken i två läger; de som älskar den och de som blir upprörda över behandlingen av en nationalklenod. En recensent i The Guardian kallar den ”en pervers show som vandaliserar Shakespeare”. Jag vet bara att jag själv och den fullsatta teatersalongen jublade!
“Good night, good night! Parting is such sweet sorrow,
That I shall say good night till it be morrow”.
maj 2017
Var tvungen att respektera fotoförbudet, men i pausen kunde jag ta ett kort!
Lämna en kommentar