I helgen har skidåkare från hela världen samlats för att tävla i vår lilla stad Ulricehamn: Världscupstävlingar i längdskidor, fristil och stafett. Skideliten har spurtat runt i spåren där jag själv brukar promenera på sommaren eller knata runt på skidor i snigelfart på vintrarna. Arrangemanget blev en succé, och publikstödet var enormt. Upp emot 30 000 åskådare per dag!
Ett bevis på succéns omfattning var att kungen satt hemma i soffan på lördagen och tittade på Vinterstudion på TV, och fattade att han höll på att missa något stort. Han ringde sin jarl, eller vad han håller sig med för folk nu för tiden, och sa ”Jag vill åka till Ulricehamn i morgon!” Inte helt säker på att det var så det gick till, men så blev det i alla fall!
En hemstad riskerar att upplevas som alldaglig med tiden, men det finns tillfällen när jag ser den i nytt ljus. Ett sådant är när jag har varit ute och rest, kommer hem och ser att Ulricehamn är både vackert, prydligt och välordnat, med närheten till sjön Åsunden och med småskaligheten. Ett annat tillfälle är när besökare kommer, och jag ser staden som med deras ögon. I helgen var det många som fick upp ögonen för Ulricehamn, det är jag säker på!
Dags att travestera den briljante Alf Henriksson:
Det är en glob jag trampar med min fot.
Vad är centralt på ytan av ett klot?
Jag väljer Ulricehamn till världens mitt.
Det står mig fritt.
Lämna en kommentar