Vi är inne en bra bit på andra halvåret 2025, och om jag summerar första halvårets musikupplevelser så samlades de alla i maj månad. Fem konserter vid tre tillfällen blev det, med ett vitt spektrum av olika musikstilar, kära återseenden och nya bekantskaper.

Steven Wilson – The Overwiev Tour

På Cirkus i Stockholm den 1 maj

Det var femte gången jag såg engelsmannen Steven Wilson på scen: 2006, 2007 och 2022 i hans band Porcupine Tree och 2019 och 2025 i hans soloprojekt. Det är visserligen Porcupine Tree som är mitt absoluta favoritband, men detta var näst intill lika bra. Progressiv rock; komplicerad, krävande och långt ifrån trallvänlig. Albumet som större delen av konserten byggde på är ett slags konceptalbum; alltså en sammanhållen musikberättelse och inte en samling fristående låtar. I detta fall var konceptet rymden och planeten Tellus, the Overwiev effect: astronauters känsla när de ser jorden från ovan, och musiken ackompanjerades av visuella effekter inom temat – som en musikalisk helhetsupplevelse.

Jag köade tidigt och knep en plats allra längst fram, så nöjd med det! Det rådde fotoförbud på konserten, och eftersom jag inte ville riskera att bli utslängd fick mobilen ligga kvar i väskan. Ganska skönt ändå, att uppnå en total närvaro i stunden.

När inte Steven vill vara med på bild får Povel ställa upp: staty utanför Cirkus

Hiromi – Sonicwonderland

På Stora Teatern i Göteborg den 25 maj

Ännu ett återseende! 2016 besökte jag Ljubljana samtidigt som en jazzfestival pågick, och köpte en biljett på vinst och förlust. Jag blev knockad av japanska Hiromis energi, och utnämnde konserten till min allra bästa under 2016. När jag såg att hon skulle spela i Göteborg köpte jag biljett direkt. Skulle det vara lika bra denna gång?

Ja! Vilka enormt duktiga musiker! Briljanta Hiromi på flygel och synt, tillsammans med likaledes fantastiska musikerna Adam O’Farrill på trumpet, Hadrien Feraud på bas och Gene Coye på trummor. Musiken var kul och upplyftande: fusion jazz där både rockigare toner och poppiga Super Mario-slingor smugit sig in. Hiromi både hoppade jämfota och halvlåg vid flygeln med håret på ända, och charmade oss med sitt leende och sina svenskakunskaper: ”Tack så micket”. Och jag hade plats på främsta raden!

Clandestino Festival

Sjömanskyrkan i Göteborg den 30 maj

Jag hade spanat på Clandestinofestivalen några år, men inte kommit iväg. Dottern gav mig knuffen och bjöd in till en kväll i Götet. Men vilken av de fyra kvällarna skulle vi välja? Vi satte båda Les Soeurs Doga högst på önskelistan, och valde fredagskvällen.

Merope

Först ut på fredagen var Merope, musiker från Litauen. Nja, inte riktigt min musik. Litauiska folkmusiktoner med sång och cittra hade säkert funkat finfint för mig, men här var den improviserad och i stora bitar överröstad av komp på gitarr och synt. Nope, Merope!

Sheherazaad

Näst ut var Sherazaad. Svårdefinierat; jag tänkte lite arabisk musik och lite indisk. Men varför vill vi nödvändigtvis definiera allt? I programmet ges en förklaring: detta är folkmusik för folk som hör hemma lite överallt. Känslan musiken gav var mycket bra! Jag fascinerades också av en av hennes musiker som spelade ett ”gitarrsolo” med fingrarna på sin elfiol.

Les Soeurs Doga & Viktor Marek

Kvällen huvudnummer var tvillingsystrarna Haoua och Azera Doga från Burkina Faso, kompade på synt av Viktor Marek från Hamburg. Det är svårt att förklara hur många utropstecken den här konserten är värd!!! Medan intellektuell musik som Steven Wilsons har sin givna plats, så var detta glädje, svettig dans, kärlek och gemenskap. Detta samtidigt som systrarna tog chansen att föra fram allvarliga ämnen som situationen för kvinnor och barn i Burkina Faso, ett av världens fattigaste länder. Efter en allvarlig sång kom en om kärlek, och systrarna gick ut i publiken på kramturné; alla som ville fick en kram! Vi hade såklart plats längst fram vid scenen, och var bland de först kramade.

Vilken fantastisk musikmånad!