Min resa i ett Skåne präglat av skog och berg fortsätter västerut, mot Kullahalvön. Här passerar jag faktiskt böljande sädesfält, tegel- och korsvirkeshus – min ursprungliga bild av Skåne –  på vägen till Mölle, målet för natten.

Mölle

Mölle har en lång historia som mondän turistort, och är verkligen pittoreskt och vackert beläget. Korsvirkeshus, snickarglädje och alpvillor inbäddade i överdådiga rosbuskage, och på höjden tronar Mölles Grand Hôtel. Jag går en blomstertittartur, men är framförallt badsugen efter en galet varm dag och googlar fram Fågelvikens badplats några hundra meter söder om hamnen. Det finns både maneter och tångruskor i vattnet, men längst ut på badbryggan badar andra, och då ska väl inte jag vara sämre. Friskt och skönt, över tjugostrecket ändå!

First Camp Mölle-Höganäs

Campingen ligger några kilometer från Mölle inåt land, och det är väl ungefär det enda jag har att anföra mot den. Det är ett väl tilltaget gångavstånd till Mölle, så det behövs antingen bil eller cykel. I övrigt är det mycket trevligt och välordnat. Här finns stugor, husvagnsplatser och tältplatser, fina servicebyggnader, pool och lekplats (de nyttjade jag inte) och en välförsedd butik i receptionen med mejerivaror, torrvaror, snacks, frysmat, färskt bröd och kaffeautomat: allt en campare kan behöva! Tältplatserna är avskilda med höga häckar, var och en har sin lilla “trädgård” att bo i. Jag ger First Camp Mölle-Höganäs fyra tält av fem i min campingrecension ΔΔΔΔ*

Kullaberg

På morgonen tar jag bilen ut till Kullabergs spets, de få kilometer som återstår. Stora delar av Kullahalvön är naturreservat, men mitt på halvöns yttersta spets tronar en golfbana, något förvånande. När jag passerat den kommer jag till parkeringen för besökare till Kullens fyr och området där omkring.

Jag har ett starkt minne från barndomens TV-serie Kullamannen, inspelad i svartvitt (ja, ni fattar hur gammal jag är). Handlingen minns jag inte så mycket av, men känslan; läskigt, grottor, stormigt hav och skumma typer, och knepet var att sitta en bra bit från TV:n och kika fram bakom en kudde. Nåväl, nu är jag här, och det är vilt och dramatiskt, men också överjordiskt vackert. Med nya referenser på lager drar jag paralleller till min favoritplats Korsika. Klippor, sten, ännu mera sten och blå himmel och hav. Samtidigt bedåras jag av blommande kaprifol, nyponros, björnbär och fläder, och bland de mindre växterna ser jag strandaster, trift, strandglim och någon slags näva.

Jag går och klättrar på stigen till Silvergrottan, ensam och allena bland kantiga klippsprång och rundslipade strandstenar. Grottan är en slags förskjutning mellan två klippväggar, med en annan bergart som tak. Kullamannen-känslan kommer över mig, men jag vågar mig in mellan de fuktiga klippväggarna.

Tillbaka vid fyren läskar jag mig med en Kullamust av äpple och en morotskaka på det lilla caféet. Nuvarande fyr är byggd år 1900 och har Skandinaviens starkaste fyrsken, men före den har det funnits andra fyrar ända tillbaka till 1561.  Strax intill finns Kullabergs Naturum, och detta är till skillnad från Söderåsens Naturum anpassat för alla åldrar. Jag fastnar främst vid avdelningen om geologin, och beundrar Kullaiten, en tegelfärgad form av diabas.

Nimis

På hemvägen bestämmer jag mig för att besöka Nimis, Lars Vilks bygge av drivved, och en sevärdhet som alltid nämns i samband med Kullaberg. Jag har observerat att Nimis inte finns utsatt på några kartor i turistbroschyrerna, och funderar på om det beror på att Lars Vilks blivit persona non grata efter de kontroversiella debaclen med rondellhunden och anklagelser om islamofobi, eller om det beror på att bygget helt enkelt anses farligt och att myndigheterna inte vill uppmuntra till besök.

Men Google maps kan visa vägen till parkeringen vid Himmelstorpsgården, och den fortsatta stigen som startar till höger om gården. Stigens skyltar ger inga ledtrådar till en början, men efter ett tag dyker det upp gula N och gula prickar. Det är längre än jag väntat mig, och ganska tuff vandring sista biten ner till strandkanten. Där ligger Nimis! På en smal och oerhört stenig strandremsa, så smal att det är svårt att få en överblick och fotografera hela bygget på en gång. Jag fegar ur och håller mig på utsidan, men ett antal barn syns klättra uppe i byggnadsverket och några vuxna fotograferar dem från lägre höjd. Högsta tornet ska vara 12 meter högt och bygget hålls samman av 160 000 spikar. Ja, det är häftigt, och ja, det är roligt att ha sett det en gång i livet. På hemvägen kollar jag tiden till parkeringen, och promenaden tar en halvtimme.

Nimis byggdes i Kullabergs naturreservatet utan tillåtelse från 1980 och framåt, och följdes av en lång rättslig process. En intressant uppgift är att konstverket 1986 övergick i konstnären Christos ägo, han som avled i maj 2020. Lars Vilks verkar dock vara fortsatt engagerad i sitt verk, och återuppbyggde delar av Nimis efter en brand 2016. Nimis beräknas ha cirka 90 000 besökare varje år, och när jag undersöker saken närmare läser jag att Länsstyrelsen i Skåne vill förbjuda folk att klättra i skulpturen av säkerhetsskäl. Ja säger ordningsmannen i mig, medan rebellen i mig imponeras av det galna projektet, den civila olydnaden och konceptkonsten som omfattar den rättsliga processen.

Nimis: För mycket på latin. Det kan vara spännande ibland!

På Swedish Nomads blogg finns mer att läsa: Nimis – Ett unikt konstverk i Skåne

Ingången till Nimis