Jag led brist på orkidéer under min barndom. Det var helt enkelt väldigt ont om dem i de västgötska bygder där jag växte upp. Nja, kanske led jag inte så svårt, jag minns istället utflykter med mina morföräldrar för att plocka blåsippor eller liljekonvaljer, och egna exkursioner i kohagen för att titta på kattfot, darrgräs och slåttergubbe. Mina allra första svenska orkidéer såg jag först som tonåring; i skogen vid min farmors gård fanns ett litet bestånd nattvioler med en bedövande doft i skymningen.

Men längtan fanns där. 2013 besökte jag min dotter i Nybro, och vi åkte över till Öland för att titta efter orkidéer på Alvaret. Det var tidigt på säsongen och vi fick leta ett tag, men där var de: några Sankt Pers nycklar! Jag hade inlett min bana som orkidéspanare. På en resa till danska Mön några år senare såg vi fullt av prunkade krutbrännare i backarna. På ”Tibergs udde” i Långban fick jag se purpurknipprot, en senblommande orkidé, och på Österplana hed på Kinnekulle återsåg jag Sankt Pers nycklar, denna gång i mängd.

Krutbrännare på Mön

Purpurknipprot i Långban

Sankt Pers nycklar på Österplana hed

Vår Norgeresa och fjällvandring 2022 bjöd på fantastiska botaniska upplevelser, däribland fuktiga ängar fyllda av bland annat orkidén brudsporre. Mina besök i de svenska nationalparkerna har också gett tillfälle att spana orkidé; ibland någon enstaka, ibland många: som hela vägdiken fulla med Jungfru Marie nycklar i Tiveden. Gotska Sandön 2024 toppar min nationalparkslista, med den spektakulära och färggranna rödsysslan.

Brudsporre och fjällvedel i Norge

Jungfru Marie nycklar i Tiveden

Rödsyssla på Gotska Sandön

Guckuskon i Hjelmsäter

Den största och mest iögonfallande orkidén i Sverige, guckuskon, hade jag ännu inte fått se. Som en fluffig gul toffel (på engelska lady’s slipper) och så pass exotisk att den ser ut att passa bättre i en tropisk regnskog än en svensk lövskog. Den finns på Kinnekulle, det visste jag. Men för att titta på blomning gäller det inte bara att hitta den rätta platsen, utan även att pricka in den rätta tiden. Foton började dyka upp i en Facebookgrupp om Kinnekulle, och prognosen visade busväder från och med morgondagen. Det var nu eller aldrig; jag flexade ut på eftermiddagen den 20:e maj och fångade tillfället!

En större samling växer nära Hjelmsäters egendom, och har till och med en egen markering på Google maps: Guckusko Kinnekulle. Vi parkerade nere vid gården och gick backen upp, kanske 300 meter, där det också finns en liten parkering med plats för några bilar. En skylt visade in i skogen och vi gick ytterligare ett par hundra meter innan de dök upp. Först någon enstaka, sedan stora grupper. Guckuskorna fick beskådas från en liten slinga på spång, med rep runt för att ingen skulle ranta runt och trampa ner dem, men de växte oblygt nära repet. Tänk att blommor kan väcka sådana känslor: jag blev lycklig, upprymd och förundrad, helt enkelt hög på guckuskor!

Fridlyst

Se, fotografera men inte röra! Samtliga orkidéer i Sverige är fridlysta (troligen orkidéer i andra länder också). Att plocka eller gräva upp dem är inte bara olagligt, det är också otroligt korkat. Glädjen av en bukett blir kortvarig, och att få dem att överleva i en trädgård är väldigt svårt. Skulle man sukta efter orkidéer i trädgården så finns det ”tama” och krukade sådana att köpa i en välsorterad plantskola. Jag har en fläcknyckel som köpts på växtmarknad och som blommat tre år i rad nu.

Disclaimer: Jag har försökt att namnge efter bästa förmåga, med hjälp av informationstavlor på plats, google och min bok Nordens orkidéer. Men en del orkidéer – nycklar till exempel – är lika varandra för en lekman, och det finns en risk att någon fått fel namn.