Ända sedan en ridresa till Island 1990 så har jag haft en dröm om att rida i Mongoliet, och 2015 skulle den drömmen äntligen förverkligas. Ett litet problem var att min ridning i princip legat nere under hela denna mellanperiod… Jag träningsred därför några gånger inför resan, och även om kroppen blivit stelare så satt takterna i!

Direkt vid ankomst till Ulaanbaatar blir jag hämtad av en kille i jeep och körd rakt ut i vildmarken. Asfalten slutar några mil utanför Ulaanbaatar och övergår i grusväg. Vi genar nerför ett par branta backar och över en strid älv, för att sedan köra i timtals i några hjulspår över stäppen. Jag lär mig snabbt att vara redo att huka mig när det kommer ett gupp, för att undvika att slå huvudet i det i och för sig madrasserade jeeptaket, och håller mig krampaktigt i ett handtag på dörren i ett fåfängt försök att kompensera det faktum att det saknas säkerhetsbälten i framsätet.

När vi kommer fram till lägret är det redan kväll. Jag hälsar på guiden och mina reskamrater: ett engelskt par och två tjejer från Hongkong, men de ska alla vandra under dagarna och det är bara jag som ska rida. Under träden en bit bort ligger några jakar som ska dra tält och jurta till nästa lägerplats, och så hästarna som lojt vispar bort flugor med svansarna. Middagen intas i jurtan, och sedan är det läggdags i mitt tält, där golvet är täckt av två mjuka mattor, och där det bäddats med lakan och filtar i en rejäl tältsäng. Jag kompletterar med min egen sovsäck och håller värmen bra, för även om det är uppåt 30 grader på dagen så kryper det ner mot nollstrecket på natten.

På morgonen är det ridbyxor och chaps på, och efter frukosten stegar vi bort till hästarna för introduktion med den engelsktalande guidens hjälp. Jag ska nämligen rida tillsammans med Tumru, som inte kan ett ord engelska. Tumrus ridlektion är verkligen på basnivå. Dra i tygeln åt höger: hästen går åt höger. Dra åt vänster: den går åt vänster. Se till att inte fastna i tyglar eller stigbyglar. Ta inte av jackan under ridning, för då kan hästen bli rädd. Allt detta lärde jag mig för 45 år sedan, så jag känner mig relativt säker. Jag provrider, men när jag gör mitt finaste ridskoletrick: släpper båda stigbyglarna och gör ett jämfotahopp av så skakar Tumru upprört på huvudet. Ena foten kvar i stigbygeln ska det vara, och sedan kliva ner som från en pall.

Hästen som jag ska rida är en brun oskodd och namnlös valack, i behändig storlek som en stor ponny. Efter att ha packat sadelväskorna med kamera, vatten och matsäck bär det iväg. Sadeln är värd ett kapitel i sig. De flesta mongoler rider fortfarande i sadlar med trästomme, som på Djingis tid, men för att skona turisternas ömtåliga rumpor har arrangören för detta ändamål köpt in ryska armésadlar med en mjuk läderkudde fastspänd i sitsen. Otroligt bekvämt!

Jag känner in hästen och kan snart konstatera att han är en pålitlig och okomplicerad kuse som knatar på efter bästa förmåga, säker på foten i den ojämna terrängen. Han tar varje chans att snappa åt sig höga grässtrån eller blad från de gulblommande ölandstokarna som växer vilt i massor, han tuggar och pruttar. Vi rider förbi en frigående hästflock, en fågel flyger upp precis framför hans mule… sådant som skulle få en svensk häst att gå i taket bevärdigar han inte med en blick. Det enda han ägnar lite intresse är byggnader. Det är nämligen miltals mellan temporära bosättningar, jurtor och vinterskydd, och hästen tittar intresserat och lite spänt på dessa.

Min häst har svårt att hålla jämna steg med Tumrus häst, och då och då får vi trava lite för att komma ikapp. Efter ett tag, när jag känner mig trygg med hästen, så är min strategi att vänta lite extra för att sedan galoppera ikapp. Det går inget vidare, hästen är inte alls sugen på att ta ut sig i onödan, men Tumru ser min ansats och trots bristen på språklig kommunikation så fattar han direkt vad jag är ute efter. ”Jalla?” säger han och gör en rörelse framåt med handen. ”Jalla!” säger jag och nickar. Efter detta är den språkliga barriären avklarad; så fort en lämplig sträcka dyker upp hädanefter säger han Jalla, jag samlar ihop tyglarna och sedan bär det iväg i galopp!

Jag galopperar på mongoliska stäppen!!! Yiihaa!!! Kilometervis, längre än jag någonsin galopperat tidigare, för allt är öppet utan några vägar eller stängsel. Det enda som oroar mig lite är alla stora hål efter murmeldjurens gångar, men hästen undviker dem skickligt eller hoppar helt enkelt över dem vid något tillfälle. Han har varit med förr!

Efter 5 timmar i bergen och på stäppen når vi fram till det nya lägret i Khan Khentii nationalpark, där jakarna och vandrarna redan slagit sig till ro, och vid middagen utbyter vi erfarenheter från dagens äventyr.

juli 2015

Bruna Hästen med bekväm sadel