Ho Chi Minh-staden eller Saigon?

Staden hette tidigare Saigon (Sài Gòn) och fick sitt nya namn 1976, efter krigets slut och Nordvietnams och kommunisternas övertagande; det är en inte allt för djärv gissning att namnbytet var ett led i att visa vem som nu hade makten. Hur som helst, staden kallas fortfarande Saigon i folkmun och namnet används i många olika sammanhang. En guide uttryckte det såhär: ”De styrande kan bestämma vad de vill, staden är fortfarande Saigon i våra hjärtan”. Och Hanoi i norr må vara Vietnams huvudstad, men med sina åtta-nio miljoner invånare är Ho Chi Minh-staden störst och mest ekonomiskt expansiv i landet.

Distrikt 1

Centrala Ho Chi Minh-staden är uppdelad i nitton distrikt, och det är i Distrikt 1 det händer! Ja, nu har jag inget att jämföra med, men detta distrikt är otvivelaktigt centrum i staden och här finns de högst listade sevärdheterna för turister. Här finns allt från ultramoderna skyskrapor till traditionella byggnader och utsmyckade praktbyggnader i stilen Beaux-Arts från den franska kolonialtiden.

Operahuset

Den absoluta pulsådern i centrum kan sägas vara Nguyễn Huệ-boulevarden i nordvästlig sträckning mot Folkkommitténs hus och den faderligt vinkande Ho Chi Minh som staty. Boulevarden har ett brett gångstråk mellan körbanorna på vardera sida. Körbanorna stängdes av på nyårsafton och här firade jag in det nya året tillsammans med tusen och åter tusen vietnameser och med landets främsta popartister på en scen! Ett rejält nyårsfirande med tanke på att Vietnams egentliga nyår Têt firas i januari-februari, enligt månkalendern. Jag drog paralleller till Times Square i New York i ett något mindre format: folksamlingen, flashiga reklamskyltar och skyskrapor, och såg först senare att en av skyskraporna faktiskt kallas Times Square.

Trafiken

Så snart jag tittade ut från hotellets entré den första morgonen så insåg jag vad som skulle bli dagens största utmaning: att korsa gatorna, med en oändlig ström av mopeder och en del bilar. Det finns övergångsställen målade på sina håll men de är totalt meningslösa; ingen stannar och du kan lika gärna kliva över var som helst. Jag var tvungen att upparbeta strategier, till en början att hänga på någon van stadsbo över vägen. Jag försökte korsa där det var enkelriktat, så jag bara behövde hålla uppsikt i en riktning. Efter en dags träning blev jag bättre på att välja min väg, att läsa trafiken, och lärde mig vikten av att hålla ett jämnt tempo så mopedisterna kunde väja åt rätt håll.

Trots detta till synes kaotiska tillstånd såg jag inte en enda incident eller ens antydan till irritation. Allt flyter på. Det är lag på hjälm och förarna har, men för passagerarna (även barnen) kan det slarvas.

Maten

Jag är inte helt nöjd med min insats som mat-testare, för när temperaturen når över trettio grader går min aptit ner radikalt. Frukost ska vi inte tala om, på något dyrare turistställe kunde man få en toast och en apelsinjuice, men vietnameserna själva sörplar i sig en varm nudelsoppa till frukost. Jag provade i alla fall en traditionell Bánh mì, en fylld baguette med pickles och grillat kött, sittande på en låg plastpall på trottoaren. Jag testade också mycket i kaffeväg: iskaffe, kaffe med kokosmjölk, salt kaffe (kolasmak) och äggkaffe (äggtoddy med kaffe). De bästa matupplevelserna hade jag på två restauranger jag fann via Michelinguiden:

Rice Field

Restaurangen ligger på gatan mellan Nguyễn Huệ och skyskrapan Bitexco Financial Tower och har tre våningar. Snyggt inrett och snygga uppläggningar. Vårrullarna var fräscha och krispiga och serverades med en gudomlig jordnötssås.

Hoa Túc

Restaurangen ligger på en innergård vid en gata bakom Operahuset och ska tydligen vara inrymd i ett gammalt opiumraffinaderi, men har nu en air av fransk bistro från tidigt 1900-tal. Jag inledde med drinken Saigon Lady, och åt sedan en fantastisk sallad med pomelo, krabba och räkor.

Hotellet

Jag valde mitt hotell Tan Hoang Long utifrån den där centrala boulevarden jag hittade på kartan, och det var ett bra val. Ett fint rum med fräscht badrum, hjälpsam personal i receptionen och ett helt perfekt läge. Sista natten innan hemresa bokade jag The White Guest House, en bit längre söderut men även det i Distrikt 1. Inget att klaga på där heller, rent och snyggt och bra service från killen i receptionen.

Utsikt från mitt rum på våning 6

Vad tyckte jag?

Det krävdes en viss tillvänjning, men ganska snart kände jag att jag gillade den här staden! Pulsen, kontrasterna, det nya och det gamla; Ho Chi Minh-staden och Saigon. De ljumna kvällarna och de vänliga människorna. Känslan av intensivt kaos och samtidigt harmoni.

I nästa inlägg ska jag berätta om mina sex bästa sevärdheter!