En världsomsegling genom bioduken

Filmfestivalen i Göteborg har hållits för fyrtioförsta gången, och jag var där under båda helgerna. Femton filmer blev det sammanlagt, och en veritabel jordenruntresa med besök i Finland, Island, Kanada, Kuba, Argentina, Kongo, Japan, Kina, Indonesien, Vietnam, Azerbajdzjan, Georgien (två besök), Spanien och Frankrike. Så mycket att uppleva; miljöer, känslor och förståelse.

Orkar man ta in så mycket film på en gång? För mig förpliktigar ordet festival. Här ges chansen att se film från hela världen, och då kör jag hårt! Det är det som är själva festivalgrejen… mina ögon ska svida lite och jag ska stressa mellan visningarna och trycka i mig en kexchoklad på stående fot i insläppskön när magen kurrar. Känna känslan av att ljuset sticker i ögonen när jag går ut från salongen, för att eventuellt gå en lov runt byggnaden och gå in på samma biograf och köa igen.

Smälta och analysera filmerna får jag göra när jag kommer hem. Att ge rimlig tid åt reflektion mellan filmerna på filmfestivalen är som att be en maratonlöpare att stanna och lukta på blommorna under loppet eller att gå in på en krog och äta en hamburgare med pommes frites efter första milen!

En extra krydda till filmvisningarna är när regissören är på plats och presenterar sin film. När den franska filmen ”Huset vid Havet” visades var regissören med det svårstavade efternamnet; Robert Guédiguian på plats, tillsammans med sin fru Ariane Ascaride som har huvudrollen i de flesta av hans filmer… helt enkelt Frankrikes svar på Colin Nutley och Helena Bergström. Likt Nutley en något ojämn produktion enligt min mening, men det var kul att se dem. De verkade själva upprymda över att ha tagit sig så långt norrut, men uttryckte besvikelse över att Göteborg var snöfritt. ”Winter Is Coming”…

Bechdeltestet

Har ni hört talas om Bechdeltestet? Det lanserades av amerikanskan Alison Bechdel i en tecknad serie 1985, utan ambition att vara varken speciellt vetenskapligt eller seriöst, men med tre enkla kriterier som skulle uppfyllas:

1. Filmen ska ha minst två namngivna kvinnliga karaktärer 2. De ska prata med varandra… 3. …om något annat än män.

Låter inte speciellt svårt, eller hur? Nästan löjligt enkelt. Men det är förvånande hur många filmer som inte klarar dessa enkla krav, både bland svenska och utländska filmer. En test av mina femton festivalfilmer visar att två filmer får godkänt utan tvekan: den vietnamesiska ”The Tailor” och isländska ”Under Trädet”. Ytterligare två (de från Georgien) hade kvinnor i huvudrollen, men de var ganska ensamma i en värld av män. I den kanadensiska filmen ”The Little Hours” utgjorde ett gäng kvinnliga nunnor huvudkaraktärerna, men allt de pratade om var män!

Nu kan vi naturligtvis tycka att det inte är ett problem att männen tar minst 70 procent av utrymmet på bioduken. Filmen kan ju vara lika bra ändå, jodå, och jag är ingen revolutionär. Jag tycker bara att vi ska reflektera över tingens tillstånd. Det och mycket annat ska jag tänka på, nu efter festivalen!