Förra året plockade jag på mig en turistbroschyr på Göteborgs central: Gothenburg archipelago – with an endless amount of gems to discover. Lät ju häftigt, eller hur!? Fast Göteborgs skärgård låter bra nog, och var helt outforskat för min del, trots Göteborgs närhet och otaliga besök i staden.

Göteborgs skärgård delas in i Norra öarna: Hönö, Björkö, Öckerö, Hälsö med flera, och Södra öarna: Brännö, Styrsö, Donsö, Vrångö med flera. En skillnad mellan ögrupperna är att de södra öarna är bilfria, medan det går bilfärja till de norra öarna. Denna sommar skulle det bli ett besök och med en hel arkipelag att välja på blev det bara att börja i en ände; det blev Hönö i den norra ögruppen. Efter att ha hämtat upp dottern i Tuve var vi liksom åt rätt håll.

Färjan går från Lilla Varholmen längst västerut på Hisingen, och är avgiftsfri för både bilar och folk. Jag är av åsikten att man utforskar bäst till fots, så vi parkerade vid färjeläget och gick på en av färjorna med de göteborgsklingande namnen: Ada, Beda och Göta. Färjeturen tar tolv minuter.

Ersdalens naturreservat

Vår promenad gick rakt västerut över ön, längs en ganska trafikerad led som sedan glesade ut över bron till Öckerö. Målet var Ersdalens naturreservat, tre-fyra kilometer från färjeläget. Efter villaområdena kom en lummig skogsremsa, och sedan öppnade landskapet upp sig med karga klippor och utsikt mot horisonten. Vi läskade oss med en saft- och bullepaus, och letade sedan upp en vik lämplig för ett havsdopp. Utmed stigen blommade Bohusläns landskapsblomma kaprifolen, och vid stranden växte stora bestånd av strandkål. Även de strimmiga klipporna fångade mitt intresse; efter att ha läst på reservatets informationstavla förstår jag att bergarten är gnejs.

Kaprifol – Lonicera caprifolium

Strandkål – Crambe maritima

Gnejs

Klåvan

Lunchtid, och jag såg framför mig en mysig uteservering i ett fiskeläge. Det området heter Klåvan, och ligger i södra änden av Hönö. Bara att börja gå igen, ytterligare tre-fyra kilometer genom villaområdena. En cykel hade faktiskt inte alls varit dumt! Nere vid Klåvan var det förhållandevis mycket folk, små butiker och flera mysiga restauranger utmed kajen. Vi tog vår lunch på Franses Skärgårdspub och åt nyfångad fisk, friterad bläckfisk och veganburgare, allt mycket gott. I slutet av vår måltid kom urladdningen i den kvava värmen; några rejäla blixtar över himlen och en påföljande störtskur. Ytterligare tre kilometers promenad tillbaka till färjeläget tedde sig inte så lockande, men det gick minsann en busslinje från Klåvan till Pinan; färjeläget. När vi susade förbi den kilometerlånga bilkön i bussfilen så kändes valet att lämna bilen klockrent.

En fin utflykt! Var det något jag missade i och med den hastiga avfärden? Jo, jag hade ju tänkt att undersöka förekomsten av Hönökaka på dess ursprungsplats. Fanns det kanske någon extra genuin utgåva i öns ICA-affär? Min forskning på distans visar att originalet Åkes Hönökakor flyttade över produktionen till Torslanda redan på 60-talet, men att de nu har planer på att öppna upp en filial på ön igen (eller har gjort?). Kanske nästa gång!

Vid Klåvan, utsikt mot Fotö

Friterade bläckfiskringar

Hej då Hönö!