Skara är en av Sveriges allra äldsta städer. Med sina drygt elvatusen invånare i centralorten en småstad med nutida mått, men den pampiga domkyrkan och flera andra imponerande byggnader i stadens centrum ger ett annat intryck. Ett exempel är Västergötlands museum vars äldsta del uppfördes 1919, i en tid då ingen möda sparades på skönhet, utsmyckningar och  gedigna material. Trots sin storslagenhet blev byggnaden oändamålsenlig med tiden. När en bonde i Lidköpingstrakten råkade på arton sköldar från bronsåldern när han var ute och plöjde år 1985, så blev läget akut. En modern tillbyggnad invigdes i mitten av nittiotalet, och blev förutsättningen för att kunna visa upp ett antal av sköldarna på bästa sätt. Tillbyggnaden är långt ifrån lika vacker men ändamålsenlig och tillgänglighetsanpassad; ett riktigt trevligt museum med gratis inträde.

Vad lockar mig till Västergötlands museum, en grå och råkall januaridag? Den största anledning till mitt besök var att få se den snart tusenåriga stolen från Suntak. Efter att ha sett kopian i Suntaks kyrka ville jag absolut se originalet; som ett slags uppsamlingsheat i min historiska utforskning. Stolen är alltså från 1100-talet och sägs vara Sveriges äldsta bevarade möbel. Där var den! Pirr och upprymdhet infann sig, och även lusten att provsitta – men där fick jag dra gränsen. Suntaksstolen hade sällskap av en biskopsstol från Husaby, från 1200-talet. Den stolen är berest: den var på världsutställning i Paris år 1867 och fick guldmedalj.

Det vackra relikskrinet från Jäla kyrka är i stort sett identiskt med det från Eriksbergs kyrka som nu finns placerat på Historiska museet i Stockholm. Förklaringen är att biskop Bengt den Gode skänkt båda skrinen till de två närliggande kyrkorna på 1100-talet. Han gjorde helt enkelt en beställning på två, med mängdrabatt?

Sveriges äldsta bok! Jag hade ingen aning om att den fanns i Skara. Boken låg på altaret i Skara domkyrka vid nyinvigningen år 1150, och är sedan 1200-talet delad i två delar. Numera finns en del på museet och den andra på det gamla biblioteket bredvid domkyrkan. Här har ett antal munkar suttit och skrivit för hand på latin. Imponerande, men tack ändå Gutenberg och alla efterföljare, som gjorde boken tillgänglig för oss alla.

Kata var ett kärt återseende på museet. Kata gård i Varnhem är en del av Västergötlands museums verksamhet, en utgrävning av en kyrkogrund från 1000-talet där man bland annat hittade Katas grav. Namnet vet vi av inskriptionen på kistans häll, och med modern teknik kan man slå fast att hon var 30-35 år när hon dog, och återskapa hennes anletsdrag utifrån skallens form. På museet finns små fynd som hittats vid utgrävningen, och en modell av hur kyrkan troligen sett ut.

Nu backar vi från medeltiden till bronsåldern. Jag minns den där nyheten 1985, att ett sensationellt fynd hade gjorts av en lantbrukare som råkat plöja upp sköldarna som varit gömda under cirka tretusen år. De är tunna och inte avsedda att användas i strid, utan ceremoniella föremål som troligen offrats i en grund vik av Vänern som med landhöjning och tidens gång så småningom blev åkermark.

Så ett hopp framåt i tiden, till en temporär utställning och nutidshistoria i sammanhanget: Katja of Sweden (Katja Geiger) och hennes färgsprakande trikåkläder från mitten av femtiotalet fram till sjuttiotalet. Hon ville skapa lättskötta och bekväma kläder för den moderna kvinnan.  Utställningen är producerad av Kulturen i Lund och har vandrat runt i Sverige, och jag har faktiskt sett den tidigare: 2020 på Röhsska i Göteborg. Jag skulle vilja se den varje dag, när jag öppnar min garderob.

Skara domkyrka

Vi tog naturligtvis en titt i Skara domkyrka också. Domkyrkan är Sveriges näst äldsta, efter Husaby cirka två mil bort, och har anor från 1000-talet. Sin höggotiska stil fick domkyrkan på 1300-talet och sedan har ett antal ombyggnader och restaureringar gjorts under århundradena. En period på 1800-talet hade den platta torn, och fick då smeknamnet ”Skara bôxer” (byxor). Det är inte bara göteborgare som kan skoja till det!

Gudhems klosterruin

Ett litet extrastopp: mellan Falköping och Skara ligger Gudhem, med ruinerna av ett nunnekloster som drevs från 1100-talet fram till 1529. Det året eldhärjades klostret och blev aldrig uppbyggt igen, utan under vissa tider snarare nedrivet av traktens invånare som återanvände stenarna i andra byggen.  Ruinerna grävdes ut och konserverades runt 1930, och nu står de där som fantasikittlande minnen av en annan tid. Den som gillar Jan Guillous böcker om Arn kan tänka på Cecilia, som tillbringade tjugo år i detta kloster.