Möra muskler i Milford Sound

Att vara på äventyrsresa är ingen semester. Klockan 5.15 på morgonen ringer alarmet. Trots den arla timmen är jag inte ensam i vandrarhemmets kök vid frukosten, utan där sitter några andra yrvakna turister som också ska ut på aktiviteter. Klockan 5.45 kommer Ollie från Rosco’s Milford Kayaks och hämtar mig och 9 andra som ska paddla kajak. Han är själva sinnebilden av cool nyzeeländare i skägg och Crocodile Dundee-hatt, och med bred dialekt berättar han allt han vet om trakten under den drygt 10 mil långa resan från Te Anau till Milford Sound. Det är onekligen en hel del, och han lider inte av någon falsk blygsamhet: ”You can ask me just about everything… I’m a pretty intelligent guy”!

Landskapet blir mer och mer dramatiskt, och vi kommer fram till den 1,2 km långa Homertunneln som öppnade 1953 och som i praktiken gjorde Milford Sound tillgängligt för omvärlden. Innan dess var det sjövägen eller till fots över bergen som gällde. Här berättar Ollie entusiastiskt om det årliga eventet Nude Tunnel Run, ett nakenlopp i tunneln där det enda man får ha på sig är skor och pannlampa! Jodå, han hade sprungit, och om någon är sugen att pröva så går det av stapeln i april varje år!

Framme vid ”Deep Water Basin” blir vi tilldelade utrustning och kajaker. Pierre från Frankrike är den ende ensamresenären utöver mig, och jag förstår att vi kommer att få dela kajak. Jag förhör mig därför om hans tidigare erfarenheter, och han berättar att det är andra gången i livet som han sitter i en kajak. Oj oj… Jag är själv ganska medelmåttig, men erbjuder mig snabbt att ta rorsman-platsen med styrpedalerna bak i kajaken.

Sedan bär det iväg i Milford Sound, som inte är ett sund utan en fjord. Det är mäktigt! Höga berg stupar ner i vattnet, och vattenfall slänger sig ner över branterna. Samtidigt är det otroligt frodigt och grönt, bergssidorna är inklädda i en grön päls; tempererad regnskog kallas det på dessa breddgrader. På tal om regn: här är det inte lönt att räkna regn i millimeter, utan årsnederbörden är 6-7 meter. Som tur är kommer det inga mängder denna dag, men helt torrt är det inte.

I fonden har vi den dramatiska Mitre Peak, en topp på 1690 meter som stupar rätt ner i fjorden, och på närmre håll ser vi otroligt söta pälssälar som vilar på klipporna eller tumlar i vattnet. Mindre trevliga är sandflugorna som attackerar om man står stilla nära land. Tänk er muterade killerknott, så har ni sandflugor. Det gäller alltså att hålla sig på öppet vatten, och i rörelse.

Vem får stå för rörelsen framåt? Jo, jag! Pierre är mer än lovligt bortkommen. Han doppar paddeln lite försynt i vattnet, och så fort det kommer en våg så slutar han paddla helt. Jag sliter som ett djur för att hålla jämn fart med de andra. Med rätt teknik är det bålen som ska arbeta mest, men den tekniken besitter jag inte utan det är armarna som får ta smällen, och händerna som stelnar i kramp under den sista biten in till land. Det finns ändå en tillfredsställelse i en riktig utmaning, och vid ombytet efteråt får jag lite upprättelse av de andra tjejerna som uppmärksammat att jag fick en ”freerider” i kajaken.

Under de 10 milen tillbaka till Te Anau (som Ollie för övrigt kör barfota!) så blir det några stopp vid vackra forsar och vattenfall. På en parkering spatserar två Kea, en vild alpin papegoj-art. Intelligenta fåglar, som inte bevärdigar oss med en blick efter att de förstår att vi inte har något att bjuda på. Allt är uppätet, och kroppen är mör!