Kirgizistan - 8 dagar i sadeln

Åtta dagars ridning, i fem-sex timmar om dagen, är utan konkurrens det mesta jag någonsin ridit under en begränsad tid. Det gick väldigt bra, jag klarade mig helt utan träningsvärk och skavsår. Tempot var lugnt och sadelns fårskinn mjukt. Den största omställningen var istället att tälta och bo i fält så många dagar. En rejäl bekvämlighetsdetox: ingen toa, dusch, säng eller stol. Inte heller någon elektricitet, surf eller Netflix. Vi var helt enkelt nödda att roa oss själva på kvällarna, med samtal, språkövningar, lekar och sång. Vår tolk Aimaral sjöng kirgiziska visor med många verser, och tittade sedan förväntansfullt och uppfordrande på oss: ”Nu är det er tur”. Vi svenskar har ju sällan större repertoar än några snapsvisor, kortare än haikudikter, och vi fick leta djupt i minnets skrymslen. Där hittade vi lite Taube, folkvisor, julsånger och barnvisor, och klarade oss med äran i behåll tycker jag. Nästa gång ska jag packa ner ett allsångshäfte!

En vanlig dag:

När det ljusnat och folk började prata var det dags att gå upp, rulla ihop sovsäck och liggunderlag, och göra en enklare morgontoalett med våtservetter. Runt klockan åtta-nio serverade Aimaral frukost bestående av kaffe, thé, bröd, sylt och någon varmrätt som till exempel gröt, äggröra eller fattiga riddare, och sedan packade vi ihop tälten och fyllde sadelväskorna. Kanat och Mirlan sadlade hästarna, och vi satt upp för cirka två-tre timmars ridning.

Lunchpausen hölls vid något bra ställe med bete till hästarna, oftast i närhet till ett vattendrag och med en vidunderlig utsikt som grädde på moset. Lunchen bestod av thé, bröd, ost, korv, tonfisk och makrill på burk, eller kanske lite sylt och nutella! Till alla måltider kunde vi även snaska nötter och torkad frukt. Efter cirka en timmes paus red vi vidare i ytterligare två-tre timmar.

Lunchdags

På eftermiddagen var det dags att slå läger. Utmaningen var att hitta en så slät markplätt som möjligt för tältet, eftersom minsta sluttning resulterade i att jag gled ner på liggunderlaget som en smörklick på en het potatis, och fick försöka åla upp igen likt en kålmask. Sedan gavs chansen att blaska av sig i en iskall fjällfors eller bäck, och några gånger doppade jag hela huvudet för en schampotvätt. Efter att vi vilat lite eller utforskat omgivningarna, så kallade Aimaral till middag i tältet vid sju-tiden; en rostfri skål fylld med till exempel soppa, en pastarätt eller risotto, och kanske lite sallad av kål, morot eller rödbetor. Matlagningen var imponerande utifrån förutsättningarna! Alla måltider intogs sittande på marken, på en filtvojlock eller ett sittunderlag, runt vaxduken som var bordet.

”A tent with a view”

Landskapet:

Kirgizistan är täckt av berg till runt 90 procent och har kallats Centralasiens Schweiz, och ungefär så såg det ut där vi red. Det var alper, forsar, fjällängar med vackra blommor och orörd gammelskog av gran på lägre altitud. Skillnaden var kanske att det är i stort sett väglöst land, och förutom kor, getter och får så såg vi massor av hästflockar på ett tjugotal djur vardera. Här och där fanns också fäbodar bestående av jurtor eller enklare skjul. De första tre dagarna red vi upp och ner i bergen på lägre höjd, ofta väldigt brant och ibland med utsikt över sjön Issyk-Kul. Den fjärde dagen var det lite civilisation i form av grusväg, telefonledning och en badanläggning med varma källor. De fyra sista dagarna red vi upp på högre höjd i bergen, och en gång åt vi lunch hos en familj i en jurta. Den sista natten tältade vi på 3000 meters höjd över havet med en glaciär i sikte, och dagen efter passerade vi som högst ett pass på 3779 meter över havet innan det bar av neråt igen.

Det var helt enkelt en fantastisk ridtur i ett fantastiskt land! Några saker som jag tycker mycket om att göra är att resa, rida, titta på natur och tälta, och här fick jag göra allt detta. För mig var Kirgizistan som ett kinderägg; fyra presenter i en!