Så var det dags för den allra sista etappen på min rundresa i Sydostasien: från Vietnam till Kambodja, vidare till Laos och över till Vietnam igen. Resan hade gått helt enligt plan så här långt, och nu var planen att ta tåget från Da Nang tillbaka till Saigon/Ho Chi Minh City.

Järnvägen från nord till syd

Järnvägen i Vietnam började byggas 1899, under det franska styret i dåvarande Indokina. 1936 var den enkelspåriga banan komplett mellan Saigon och Hanoi, cirka 173 mil lång. Andra världskriget och amerikanska kriget (Vietnamkriget) gick hårt åt spår och broar, men 31 december 1976 öppnades linjen igen som en symbol för enandet av nord och syd. Ett inofficiellt namn på tåglinjen är sedan dess Reunification Express.

Att boka biljett

För min planering hade jag konsulterat internets tågguru nr 1: The Man in Seat 61. Ja, faktum är att Mark ”The Man” Smith även tillhandahöll råd om bussresor där tåglinjer saknades under min resa. Hans drivkraft delas av mig: det är roligast att åka tåg, men finns inga tåg får buss duga eftersom man upplever mycket mer när man håller sig på marknivå.

Jag bokade tågbiljetten några dagar i förväg på sajten 12GoAsia som jag redan var bekant med efter att ha bokat mina fem bussresor där. Mina kortuppgifter var registrerade och biljetten hamnade prydligt i mailkorgen. Jag valde nattåg och plats i sovkupé i första klass, till en kostnad av 477 kronor. Enligt uppgift från The Man in Seat 61 tar 12GoAsia 4 procent av biljettpriset i kortavgift för betalningen och cirka 3 dollar i serviceavgift – det var det verkligen värt, en smidig hantering och att boka på plats på stationen precis innan avresa var inte ett alternativ. Skillnaden mellan sovkupé i första och andra klass är att i första klass är det fyra bäddar och ”soft beds”, i andra klass är det sex bäddar och ”hard beds”. Prisskillnaden var cirka 200 kronor.

Resan

Med god tidsmarginal var jag på plats vid stationen: Ga Dà Náng, med ett maffigt ånglok i rabatten utanför. Jag spekulerade; om fransmännen en gång i tiden var de som införde järnvägen, tog de då med sig det franska ordet för järnvägsstation; Gare som uttalas mer som Ga, så det togs upp i det vietnamesiska språket?

När jag försäkrat mig om var jag så småningom skulle gå på tåget tog jag en kort sväng på stan för att äta lunch. Da Nang lämnade inget intryck utöver en stimmig storstad, troligen hade det blivit annorlunda om jag hunnit ta mig till strandpromenaden eller kanske Ba Na Hills, en nöjespark en bit ovanför staden.

I stationsbyggnaden fanns en yttre väntsal med försäljning av snacks och drycker, och efter biljettkontroll en inre väntsal med utgång mot perrongen. Informationstavlan visade att mitt tåg SE1 beräknades ankomma 13.40, och när det närmade sig kom även avgångstid 14.01 och spår upp på tavlan. Tåget rullade in i tid, och det avgick lika punktligt.

Vagn 9 och plats 3 – det var lätt att hitta. Men när jag öppnade dörren till kupén blev jag ställd; där var mörkt och neddragen persienn, och det låg två personer och vilade i de nedre bäddarna. Jag ville ju inte krypa upp och lägga mig i mörkret klockan 14.00 på eftermiddagen, så jag hystade upp ryggsäcken i min bädd, stängde dörren igen och stod i korridoren en stund. Sedan vandrade jag en bit bort och såg en öppen kupé med en ensam man och frågade på om jag fick sätta mig där. Ja, det gick bra. Lite jobbigt tyckte han nog att det var, för jag märkte att han kände sig manad att artighetskonversera lite men hans engelska var i stort sett obefintlig. Jag log så vänligt jag kunde och ägnade mig sedan åt att se på landskapet: regntunga skyar och många människor som arbetade på fälten.

Efter någon timme gick jag tillbaka till min egna kupé; oklart om det varit byte av passagerare vid något stopp men nu var där full aktivitet. En kille i tjugoårsåldern hade den andra överslafen, och i de nedre huserade ett par i min ålder. Även här fanns ett intresse av att konversera, och mannen i paret fann på råd. Vi knappade in vårt samtal på Google translate: vietnamesiska till engelska, engelska till vietnamesiska. Var kom jag ifrån, var hade jag varit, vad arbetade jag med, hur gammal var jag, varför reste jag ensam, vad tyckte jag om Vietnam? Han var själv öppenhjärtig med åsikter om sitt land. Tiden gick snabbt, kvällen kom. Tåget hade en restaurangvagn men vi hade alla lite matsäck med oss.

Ganska tidigt kröp jag upp i min koj för natten. Det var rena, fina och ganska nya vagnar, men om detta var ”soft bed” kan jag inte föreställa mig hur hård en ”hard bed” var. Sängar var överlag hårda i både Vietnam, Kambodja och Laos. Jag sov i vilket fall riktigt gott nästan hela natten igenom. På morgonen kom personalen med en liten serveringsvagn; jag köpte en kaffe med rejäl sötma och fick en inplastad svampig brödbulle på köpet.

Công ty tốt đẹp!

Lika punktligt som tåget avgick, lika punktligt rullade vi in i Ho Chi Minh-staden. Klockan 08.25, efter nästan 18 timmar och en resa på 90 mil.  Stationens skylt säger Ga Sài Gòn, ännu ett bevis på ambivalensen mellan det officiella och det traditionella namnet.

Tack och hej tåget, en trevlig tur och nu väntade bara en övernattning innan hemresan till Sverige!