När det inte blir som man tänkt sig – Berättelsen om mitt boende i Cusco

När det inte blir som man tänkt sig – Berättelsen om mitt boende i Cusco

När jag bokar vandrarhem för en resa använder jag mig av sajterna Hostelworld eller Booking, och väljer där utifrån kriterierna högt betyg, bra läge och rimligt pris. Dessa vägs sedan samman med en allmän uppfattning som jag skapar mig av foton och recensioner av boendet. Det tillvägagångssättet brukar fungera fint, och inför min Sydamerikaresa bokade jag i rask följd alla fem boendena efter denna modell. 

Taxichauffören i Cusco verkade förvirrad, och körde två varv runt kvarteret innan en kvinna stoppade oss och vinkade in mig; det var hos henne jag skulle bo. Hon gav ett väldigt rart intryck men pratade bara spanska, hon kallade mig Señorita Eva och visade in mig genom porten vid gatan. Vi fortsatte genom två innergårdar, under några välfyllda tvättstreck och in på ytterligare en liten innergård under tak. Jag fick nyckeln till rum nummer två. Av två. Dörren till mitt rum var så låg att jag fick huka mig för att komma in, stenväggarna var tjocka och det luktade starkt av nymålad färg. Jag var förvånad. Var detta det vandrarhem jag valt ut bland många? Med två rum och noll engelskkunskaper? I rum nummer ett bodde en tysk man i min ålder, som behärskade spanska men inte engelska. Min tyska är dock aningen bättre än min obefintliga spanska, så han fick instruera mig om varmvattenberedaren och andra praktiska saker.

Efter lite vila var jag redo att gå ut på stan, för middag och rundvandring på några timmar. När jag skulle tillbaka hittade jag lätt till rätt gata: Avenida Baja (uttalas Bacha). Men vilken port var det? Plötsligt såg alla likadana ut. Stressnivån höjdes. Jag fick fram min bokning i telefonen och kollade husnumret, men det stämde inte. Vid den porten kom det en kvinna som kunde hjälplig engelska, och när jag förklarade att jag skulle till Hospedaje Hacienda gav hon mig förklaringen till hela mysteriet: Hospedaje Hacienda var stängt för renovering sedan flera månader tillbaka. Jag hade alltså blivit inbokad någon annanstans, inte på vandrarhemmet med engelsktalande personal och dygnet runt-öppen reception. Jag mailade värdinnan på min bästa google translate-spanska: Estoy en la calle afuera pero no puedo encontrar la puerta correcta (jag är på gatan utanför men hittar inte rätta porten), och fick det rätta husnumret.

Jag sov gott i min lilla cell i två nätter, och den snälla värdinnan gav mig nybakat bröd, avokado och färskpressad apelsinjuice till frukost. Sämre kan man ha det! När det var dags för att vandra inkaleden lämnade jag nyckeln, men också den packning jag inte behövde ha med, med avsikt att komma tillbaka fyra dagar senare. Jag försökte mig till och med på att be värdinnan om att lämna mina kvarlämnade kläder på tvätt tills jag kom tillbaka. Lavado, por favor. 

Efter vandringen var det dags för stresspåslag igen. Jag insåg att jag inte skulle vara tillbaka i Cusco förrän sent på kvällen. Hur skulle jag bli insläppt i porten? Jag försökte förarbeta genom att maila och berätta om min ankomsttid. ¿Cómo podemos hacer con una llave?  ¿Puedo llamar cuando venga? (Hur gör vi med nyckel? Kan jag ringa när jag kommer?) Inga problem, vi är här, blev svaret. När jag knackade på porten klockan 22.30 var det naturligtvis ingen som hörde. Jag fick leta upp ett telefonnummer och ringa, och värdinnan kom och öppnade i pyjamasbyxor. Nu återstod att förklara att jag skulle iväg redan klockan sex morgonen därpå. Det gick inget vidare, så jag smet iväg och lämnade en väl tilltagen sedel på bordet för påsen med ren tvätt. Där hade kommunikationen gått fram!

Sens moralen i detta: Det gick verkligen ingen nöd på mig. Jag hade en mjuk och ren säng, tak över huvudet och faktiskt en väldigt fin toalett med dusch på gården (fast jag hade aldrig tid att vänta in varmvattnet). Lite adrenalinpåslag gör gott, när man är ute på äventyr. Med tillgång till surf och google translate ordnar sig allt!

Jag drabbades av ett moraliskt dilemma när jag skulle recensera boendet på Booking.com. Jag ville ju inte förstöra den vänliga värdinnans försörjningsmöjligheter, men samtidigt är det ju inte ok att få bo någon annanstans än där man beställt. Det slutade med att jag ärligt skrev om allt som var bra, men också att jag inte fick det boende jag bokat. Hospedaje Hacienda är bortplockat från deras sida nu, men jag hoppas att ”mitt” boende klarar sig på egna meriter. Grymma avocadomackor och välvillig service!

Nyfiken på priset? 167 kronor per natt.

Rum nr 2

Rummet sett från sängen

Mot porten mot gatan

Över första innergården

Andra innergården med gårdshunden

2020-02-12T22:10:18+00:0012 feb 2020|8 Comments

8 Comments

  1. Kristina 2020-02-18 vid 06:44 - Svara

    Ojojoj, förstår din stress. Tur att Google Translate finns och att du är cool. Vet ej hur jag skulle reagerat.

    • Eva 2020-02-18 vid 08:56 - Svara

      Stressen gick fort över, och rummet var ändå ganska mysigt! Som min säng av lastpallar i La Paz, sov gott där också 😀

  2. Inger Frändås 2020-02-13 vid 22:00 - Svara

    Håller med Föregående om allt. För mycket stresspåslag vill jag helst inte ha på resor dock – men de är resultatet av upplevelser. Det skall man inte glömma.

    • Eva 2020-02-14 vid 10:40 - Svara

      Ja, i efterhand blir de intressanta upplevelser som man lär sig av, och stärks av!

  3. Coolt ändå, men förstår din frustration!

    • Eva 2020-02-14 vid 10:38 - Svara

      Bara frustrerad i stunden, det gick fort över… 🙂

  4. Eva Bärring 2020-02-13 vid 06:55 - Svara

    Som det kan bli! Så trevligt skrivet! Du är modig!
    Varma Hälsningar Eva

    • Eva 2020-02-14 vid 10:37 - Svara

      Tack! Det var ju snälla människor, så inget att vara rädd för 🙂

Lämna en kommentar