Dags för ett uppsamlingsheat i min Norge-rapportering. Den gemensamma nämnaren är Fylkesväg 51 i Norge; och dessa platser ligger utmed vägen eller ÄR till och med vägen. På tur – on Route 51!

Bessheim Fjellstue og Hytter

Vårt boende och utgångspunkt för vandringen på Besseggen var Bessheim Fjellstue og Hytter, endast några kilometer från Gjendesheim och  turbåten. Standardfrågan vid incheckningen är: Skal dere gå Besseggen? När vi svarade ja fick vi en informationsbroschyr och råd om vilken tid vi borde åka iväg för att säkert hinna med båten.

Bessheim erbjöd många olika typer av boende: hotellrum i huvudbyggnaden, halvpension, lägenheter och stugor i olika storlekar och även en liten camping precis i strandkanten. Jag bokade två nätter i det billigaste de hade över tältstandard: en liten campingstuga från 60-talet på 12 kvadratmeter, beskriven som ”Gamle, slitte hytter med låg standard” för att ingen skulle få för höga förväntningar. Som hittat; tak över huvudet och en riktig säng att sträcka ut sig i efter vandringen för det facila priset av 490 kr/natt (för fyra bäddar, men vi var bara tre). Vi var mycket nöjda. Visst var det gammalt och slitet, men rent och med fräscha madrasser, kuddar och täcken. Vi hade tillgång till en superfin servicebyggnad med kök, duschar och toaletter strax intill stugan. Stugan hade litet kylskåp och en kokplatta, men vi använde istället vattenkokaren i servicebyggnaden till frukosten.

Bessheim – huvudanläggningen

Lilla stugan – hur söt kan man vara?

Nordisk stormhatt

Vilket läge! På ankomstdagen mjukade vi upp med en liten promenad upp på fjället, via en led som faktiskt ansluter till Besseggenleden förstod jag senare. Makalös utsikt och den mest utsökta blomning, jag har aldrig tidigare sett så många orkidéer på en gång.

Brudsporre och fjällvedel

Solbad pågår

På måndagskvällen, efter vandringen, hade jag bokat bord i restaurangen. Varje kväll serveras en trerätters meny, utom just på måndagar då det istället serveras buffé. Vilken tur, en chans att pröva alla olika lokala smaker och rätter, och att ta om av favoriterna. Här fanns ett stort bord med kallskuret; lokala charkuterier av fjällgris, lamm, ren, älg och hjort, fisk som lax och fjällröding, såser och tillbehör. Så gott att jag hoppade över varmrätten som var potatisgratäng och olika sorters stekt kött och lax, och istället backade om med gravad hjort, älgrostbiff, renkorv, gravad röding och tyttebärsrømme! Dessertbordet var överdådigt; lokalproducerade ostar och kex , tre olika sorters pannacotta, flera olika kakor, tårtor och puddingar, chokladmousse och frukt. Jag testade bland annat mesostpannacottan och stavar av brunost, så bruna att de såg ut som chokladbitar.

Kallskuret

Hälften av dessertbordet

Bessheim Fjellstue og Hytter hamnar garanterat på listan över platser att återkomma till! Länk: Bessheim

Riddarspranget

Vi körde på väg 51 norrifrån, från vägen mellan Lom och Otta. Efter knappt tre mil, cirka halvvägs till Bessheim, visar en skylt in till Riddarspranget. Platsen har fått sitt namn efter legenden om riddaren Sigvat Leirholar, som rövade bort sin käresta. Hans känslor var besvarade, men hon var bortlovad till en annan. Den försmådde fästmannen Ivar och hans män hann ikapp vid ravinen, varpå Sigvat tog kvinnan i famnen och hoppade över till andra sidan. Han knuffade dessutom i en av sina egna män i forsen, för att visa vad som skulle ske om de följde efter; ett något tvivelaktigt ledarskap.

Nu avrådes man på det bestämdaste från att göra om bedriften, ens utan någon vän jungfru i famnen. Avståndet mellan sidorna är inte allt för stort, men stenarna är fuktiga, avstampet kort och en bit ner brusar och skummar forsen starkt, framtvingad mellan klipporna. Forsen är förresten Sjoa som rinner upp vid Gjende, gör en sväng uppåt och sedan ner i Gudbrandsdalen och förbi Nordre Ekre och Kvam där vi startade vår resa.

Sjoa kommer västerifrån…

… pressas samman genom Riddarspranget…

… och fortsätter sedan österut.

Valdresflye

Valdresflye utgör 49 kilometer av väg 51, mellan Hindsæter i norr och Garli i söder, och den går som högst på 1389 meter över havet med utsikt över vidderna och topparna i Jotunheimen Nationalpark. Den är utsedd till en av Norges arton nationella turistvägar; ett antal utvalda vägsträckor som är extra vackra och har spektakulära utsiktspunkter.

Valdres är namnet på regionen, och om jag förstått saken rätt står flye för känslan av att flyga/sväva över vidderna. Jag vet inte om det är möjligt att uppnå känslan av att flyga fram i en Citroën C3, men hänförande vackert var det och flera fotostopp på rastplatserna fick göras. Delar av vägen stängs av vintertid, och de tre meter höga snöstakarna utmed vägen ger en aning om varför. Vägen fortsätter sedan ner genom Valdres till Fagernes, där 51:an slutar och övergår i E16 ner mot Oslo för vidare färd in i Sverige. Så var vår Norgetur över för denna gång, och vi längtar redan tillbaka!