Högt över Otta - Marcello Haugens hytta Sameti

Vem var norrmannen Marcello Haugen? Han föddes 1878 som Mikael Martin Thoreusen Haugen, och redan som barn visade han prov på synska gåvor. Namnet Marcello tog han som vuxen, efter en familjesägen om en italiensk anfader. Han arbetade många år på Norges Statsbaner, men hans kall blev allt starkare och från 1915 och framåt försörjde han sig huvudsakligen som mystiker, medium och naturläkare. Somliga ansåg honom vara en bluffmakare och kvacksalvare, men av många var han betrodd och anlitad för både behandling av krämpor och spådomar. Ett tag umgicks han med antroposofernas Rudolf Steiner, men det skar sig efter ett tag – två karismatiska män med starka viljor? Marcello dog 1967, men hans minne lever ännu kvar i Norge genom föreningen Marcello Haugens vänner.

Historien bakom Sameti

Marcello räddade en bonde från Otta vars häst kommit i sken, och som tack fick han fjälltoppen Thokampen där han byggde en liten hytta som stod klar 1915. Det sägs att han bad om en plats ”där solen alltid skiner”. Den skiner naturligtvis inte alltid, men när solen väl är framme så skuggas den inte av några omkringliggande fjäll. Hyttan döpte han till Sameti, hebreiska för ”jag törstar” och kopplat till Jesu ord på korset, men också med betydelsen ”mötesplats” i hinduisk mytologi.

Marcellos hytta är fortfarande tillgänglig för den som hittar dit. Han har lämnat en lapp där han hälsar välkommen och ber de besökande att lämna hyttan i samma skick som de finner den. Vid vårt besök var hyttan öppen, men i annat fall hänger nyckeln till vänster om dörren.

Vill du dit?

Nu för tiden är det möjligt att ta sig med bil ända upp på fjället, och på Google maps hittar du både Sameti och den närliggande Pillarguritoppen.
En kort beskrivning: kör av E6 in mot och förbi centrum i Otta (snabbt gjort!), och sedan vänster över bron. Sedan är det andra vägen till höger och skyltat mot Pillarguritoppen. Vägen går snart över i grusväg, en mycket brant sådan som slingrar sig uppför fjället till en platå med ett skifferbrott. Strax före vägbommen finns det plats att parkera, och en skylt till vänster visar riktningen mot Sameti, cirka en kilometer. Stigen är brant den allra sista biten, med smala partier och en kedja att hålla i, och det måste ha varit tufft att frakta upp byggmaterialet den gång hyttan byggdes.

Vanlig syn på småvägar

En bit av stigen

Vårt besök

Det här var mitt andra besök men det var tjugofem år sedan sist, minnena av vägen upp var vaga och säkert har det ändrat sig en del under åren som gått. Vi missade skylten vid vägbommen, och gick istället efter Google maps som visade vägen i en slinga genom skifferbrottet. En extra kilometer men ingen skada skedd, skiffer är supercoolt och Ottaskiffer är unikt i sitt slag! Jag skulle önska mig ett helt lass att bygga gångar i trädgården av.

Skiffer i drivor

När vi kommit genom själva brottet delade sig stigen med Thokampen till vänster och Pillarguritoppen till höger. Toppen med det roliga namnet har sin egen historia. Enligt sägnen stod flickan Pillarguri här år 1612 och blåste i en lur för att varna när kapten Sinclair och hans skotska legosoldater vandrade in mot Sverige och Kalmarkriget. Hennes tutande i luren ska ha utlöst en lavin som dödade delar av hären.

Vi gick vänster upp på Thokampen, vars topp är cirka 870 meter över havet och där det är en praktfull utsikt över Otta i dalgången, Jotunheimen på den ena sidan och Rondane och Dovre på den andra. Här uppe fanns förr en bygdeborg på järnåldern; en befästning i orostider. Nu ligger istället den lilla söta rödmålade hyttan här, skyddad i en bergsskreva och omgiven av tuvor med blommande linnea.

Linnea

Det fanns en sak jag mindes starkt från vårt tidigare besök 1997, och det var myggen. De hade inte kapitulerat ännu. Det gick bra så länge vi var i rörelse, eller ute på krönet där vinden fläktade, men i lä vid stugan var angreppen skoningslösa. Så bra att Marcello erbjöd ett köksbord att äta matsäck vid, respektfullt utan nedskräpning såklart.

Stugan är ombonad med fylliga färger i rött, blått och grönt. Klart inspirerad av den tidens ideal nationalromantiken, och – även om hyttan är liten – med likheter med Carl Larssons och Anders Zorns hem från samma tid. En speciell plats med historia!