Lördag i La Paz – frukost och linbana

Lördag i La Paz – frukost och linbana

La Paz i Bolivia- sista stoppet på min Sydamerikatur – är en av världens högst belägna städer med sina 3640 meter över havet.  Staden är i praktiken huvudstad och här finns till exempel landets regering och parlament, men formellt är det faktiskt Sucre som är huvudstad. Betydligt mer okänt, om du frågar mig.

Staden ger ett stökigt intryck. När jag rullar in med bussen på fredagskvällen står trafiken stilla långa stunder, det tutas frenetiskt och när vi till slut släpps av vid busstationen är oväsendet öronbedövande. Jag blir alldeles matt, och min plan att leta mig fram till mitt hostel med hjälp av karta känns med ens oöverstiglig. Utanför stationen står taxibilar på kö, och jag hoppar in i en som cirklar runt länge och väl innan han hittar rätt, och sedan stupar jag i säng efter en lång dag.

På morgonen är det dags att leta frukost. Gatan utanför är brant och efter ett kvarter övergår den i en trappa istället. Där hittar jag ett mysigt matställe: Higher Ground. Färskpressad juice, fruktsallad, ägg- bacon- och cream cheese bagel med avocado och kaffe för cirka sjuttiofem kronor, fullt rimligt turistpris. Mums!

Teleféricon i La Paz

Min värd har tipsat mig om den främsta attraktionen i staden, enligt hans mening: Mi Teleférico (”Min Linbana”, jo, den heter faktiskt så). I en trång, kaotisk stad, som ligger som i en gryta mellan branta bergssidor, så har de utvecklat sin kollektivtrafik på det enda möjliga viset. La Paz har byggt världens största linbanesystem för passagerartrafik; som ett tunnelbanesystem fast uppe i luften! De första tre linjerna invigdes 2014, och om jag räknade rätt på linjekartan är de nu uppe i tio linjer, trettiosex stationer och cirka tre mil bana. Linjerna är namngivna efter färger, kanske inte så originellt, men på spanska låter det vackert: Linea Azul, Amarilla, Roja, Celeste, Café och Naranja med flera.

Den närmaste stationen heter Utjawi, och där köper jag en biljett för att åka upp på höjden. Tre Bolivianos, det blir cirka fyra svenska kronor för en enkelbiljett, någon turochreturbiljett finns inte. Allt är skinande rent och automatiserat, och står i stark kontrast till allt annat jag sett i staden. I den rymliga hytten finns en informationsskärm där presidenten Evo Morales ler faderligt mot sina väljare. Ett val är på gång och hela La Paz är tapetserat med valaffischer på Evo och ingen annan.

Jag åker upp till stationen Tiquira, med en fantastisk utsikt över La Paz och omkringliggande snöklädda toppar. Stationen ligger på närmre 4000 meter över havet så jag har inte precis något spring i benen, utan tar en stillsam promenad till branten av berget innan jag åker ner igen. På nervägen fokuserar jag mer på staden och dess bebyggelse, kåkstäderna som klättrar på de branta sidorna utan åtkomst med bil, och Avenida Illampu nära mitt hostel, där det pågår en marknad under färgglada solskydd.

Ja, staden är tapetserad med valaffischer på Evo Morales, men det är en annan affisch som fångar mitt intresse. Jag är inte den ende svensken som besökt La Paz i veckan. Tre dagar tidigare har Europe haft konsert, minsann!

 

2020-01-05T16:16:20+00:005 jan 2020|0 kommentarer

Lämna en kommentar