Resan mellan Puno i Peru och La Paz i Bolivia är den enda förflyttningen under min Sydamerikaresa som inte förbokats hemifrån. Bra att öva sig på att släppa taget lite; men tänk om alla bussar är fullbokade? Efter några fruktlösa försök att boka en buss på en icke mobilanpassad webbsida, som vägrar att låta mig slutföra betalningen, så ger jag upp och går till receptionen. Inga problem, de bokar snabbt in mig på en busstur morgonen därpå, inklusive taxi till busstationen.

Tidigt på morgonen är jag på plats i bussterminalen, som ger ett kaotiskt intryck. Inga numrerade busshållplatser, inga informationstavlor… däremot musik på mycket hög volym och ett gäng i folkdräkt som dansar. Mitt kulturella intresse är inte på topp före klockan sju på morgonen, så jag drar mig undan i ytterkant på lokalen. Men se, en halvtimme före avgång kommer det en dam och samlar in oss och leder oss till rätt buss!

Bussresor i Sydamerika hör till det som jag varit lite skraj för, hemifrån Sverige. Man har ju hört om stölder och rån, där bussresenärerna lämnats kvar i endast underkläderna. Det där känns mycket avlägset och osannolikt på plats. Bussen är väldigt fin – om än utan säkerhetsbälten – och fylld av avslappnade turister av olika nationaliteter. Vi rullar iväg mot Bolivias gräns!

Busschauffören pratar bara spanska, så det mesta av instruktionerna som ropas ut går mig förbi. Jag tillämpar det gångbara knepet att följa strömmen. Vid ett stopp hoppar alla av, och då gör jag det också. Det är gränsövergången, och den sker efter ett system som jag upplevt en gång tidigare; mellan Kenya och Tanzania. Först passkontroll, tumavtryck och fotografering på ena sidan gränsen, sedan går alla över till andra sidan, och där upprepas proceduren.

Från Peru…

… genom gränsporten…

… till Bolivia

Migrationskontoret

Vi åker vidare in i Bolivia, och när jag kollar kartan förstår jag att jag fått en resa som tar några timmar extra, jämfört med raka vägen mellan Puno och La Paz. Min buss går nämligen in till Copacabana, där det är byte av buss. Det mest kända Copacabana finns ju i Rio i Brasilien, men en snabb googleutredning visar att Copacabana i Rio faktiskt fått sitt namn av detta vid Titicacasjön. En trevlig plats, där jag gärna hade stannat några dagar för att till exempel åka ut till den heliga inkaön Isla del Sol. Nu är mitt stopp bara en knapp timme, lagom att ta sig en måltid på en bar.

Copacabana

Jättepopcorn i säck

Efter ytterligare en sträcka på höjder med en vidunderlig utsikt över Titicacasjön är det stopp igen, och jag följer med ut ur bussen utan att riktigt veta varför. Det visar sig vara ett bra drag. Bussen ska nämligen åka pråm över ett sund, en resa som verkar allt annat än säker. Vi resenärer får åka i en mindre motorbåt istället, från ena delen av Tiquina till den andra.

Här är ännu ett ställe där jag hade velat stanna, åtminstone över en dag. I Tiquina är det drag! Det pågår en ungdomsorkesterfestival, och stan är fylld av uniformsklädda ungdomar som musicerar, och uppklädda by- och stadsbor. Vår buss tar tid på sig över sundet, så vi får åtminstone en halvtimme på oss att beskåda folklivet. Då händer det! Ett bolivianskt par stannar bredvid mig, drar mig lite i armen och visar på kameran. Mannen vill ta kort på sin fru och mig tillsammans. Detta är andra gången i år; det hände mig i Beijing i februari, och nu i Tiquina. Jag är helt klart på gång som exotisk fotomodell! Måste kanske börja tänka på vad jag har på mig, och undvika sockor i sandalerna…

Efter att fotot är taget med både deras och min kamera vinkar vi av varandra, och det är dags att äntra bussen för sista biten till La Paz.