Drömmen om Transsibiriska järnvägen – och en smakbit!

Drömmen om Transsibiriska järnvägen – och en smakbit!

På min lista över drömresor finns Transsibiriska järnvägen. Namnet används för några olika sträckningar från Moskva och österut:

  • Transsibiriska järnvägen går mellan Moskva och Vladivostok, och byggdes mellan 1891 och 1905. Sträckan tar 7 dagar, passerar hela 7 tidszoner och är nästan 930 mil lång.
  • Transmongoliska järnvägen: Den rutt de flesta brukar åka heter egentligen transmongoliska järnvägen, tar av i Ulan-Ude, går via Ulan Bator i Mongoliet och slutar i Peking. Rutten tar 6 dagar och är cirka 790 mil lång.
  • Transmanchuriska järnvägen är en tredje rutt som går runt Mongoliet, via Manchuriet till Peking. Den tar 7 dagar och är cirka  900 mil lång.

I nuläget är jag inne på att åka ”originalet” hela vägen till Vladivostok. Utmed resan passeras städer som Jekaterinburg, Omsk, Novosibirsk, Krasnojarsk, Irkutsk, Ulan Ude, Tjita och Chabarovsk. Det finns inga ”hoppa av och på-biljetter”, utan om jag vill stanna på vägen måste jag köpa biljett för varje enskild sträcka. Speciellt Irkutsk ligger bra till för ett lite längre stopp, för där finns Bajkalsjön, världens djupaste sjö med en yta lika stor som Belgien, och med 2600 djurarter varar 93% är unika för sjön!

En plats i första klass innebär tvåbäddskupé, i andra klass är det fyrbäddskupéer och så har vi tredje klass… men där går nog min gräns. Jag föreställer mig resan som krävande, långsam, monoton… och fullständigt underbar!

Det här är en framtida dröm, men jag har redan åkt en bit av transmongoliska järnvägen under sex timmar från Ulaanbaatar till Gobiöknen, och fått en smakbit av hur det kan vara. Tåget och dess kupéer var gammaldags men prydliga, och de likaledes prydliga tågvärdinnor serverade hett vatten från tågsamovaren till de som ville ha en kopp te eller pulverkaffe. Utanför fönstret passerade vi kåkstäderna i Ulaanbaatars förorter, vidder där hästflockar betade och flera små byar där tåget gjorde stopp under mycket gnisslande och stånkande. Vid dessa stationer arbetade nästan uteslutande kvinnliga stinsar, som vinkade av tåget med sina stinsspadar.

Jag njöt verkligen av resan, ända tills en matförgiftning började göra sig påmind, något som tåget var högst oskyldigt till. Jag vill ha tågrevansch!

 

2019-08-06T09:02:32+00:0017 mar 2019|0 kommentarer

Lämna en kommentar