Det är ett mirakel! Att peta ner några frön i jorden, och upp kommer grönsaker och blommor, perenner, buskar eller till och med träd. Att all denna växtkraft finns i det lilla fröet, och att det vet vad det ska bli. Från petuniafrön små som dammkorn och borta i en vindpust, till valnötter eller kokosnötter -fast någon kokosnöt har jag inte sått ännu.
Det mesta finns att köpa i grönsaksdisken eller i plantskolan, och tur är väl det. Men ingen glädje och tillfredsställelse kan jämföras med det man själv drivit fram – ingen majskolv eller morot kan vara godare, ingen blomma vackrare. Arbetsinsatsen för grönsaksodling må vara omfattande, men den sätter jag på nöjeskontot. För den som inte känner så är det faktiskt bättre att vända sig till matbutiken.
Om så fröet vet vad det ska bli, så är det inte alltid att fröfirman lyckas sortera det rätt. Bästa exemplet på det var när jag köpte en fröpåse märkt Black pansy i Cornwall 2011. Jag sådde mina svarta (egentligen mörkvioletta) violer i en bytta och såg förväntansfullt på när de växte. Och växte. Och växte. Det visade sig vara Black poppy istället, en mörkviolett vallmo som var åtminstone halvmetern hög. Den var också fin!
Årets grönsakssådd
Alla fiaskon från förra året har artat sig bra i år. Jag har fina, kraftiga purjolökar, och minst två fullväxta majskolvar på varje majsplanta. Blodamaranten vajar stolt och ståtlig över kökslandet, den är ätlig men jag har den som prydnad. Nakenfröpumpan har inte kluvits ännu, men den har redan mognat ute på friland vilket bådar gott.
Årets misslyckanden var istället ärtorna och dillen. Dillen är känd som kinkig sedan länge. Det var för torrt vid sådden, jag var bortrest i två veckor och någon ny sådd i högsommaren var inte att tänka på. Plantorna tynade bort och jag fick förlita mig på en och annan självsådd dillplanta som följt med kompostjorden ut och grott i perennrabatterna. Men ärtorna? Jag har odlat ärtor i snart fyrtio år, och aldrig misslyckats förut. Inte en sockerärta grodde, jag sådde om två gånger och lyckades till slut driva upp två små ynkliga ärtplantor. Som tur var hade jag några Lokförare Bergfälts jätteärtor som förgrotts inomhus och som någorlunda uppfyllde mitt behov av att knapra färska ärtskidor. Kokta ärtor har ändå aldrig varit någon favorit, surt sa räven…
Perennsådd
De allra flesta perenner har en mycket långsammare utveckling än grönsakerna. De har ju liksom hela livet på sig att växa till sig. Somliga frön ligger kvar i krukan ett år eller två innan de överhuvudtaget gror. Många frön har en liten säkerhetsspärr i sig som säger att det ska ha varit vinter innan de gror, och vissa år är de väl inte säkra på sin sak.
Nåväl, oftast gror en liten grupp av varje art i krukorna, eller åtminstone några få plantor. De växer till sig, delas och sedan har man fyra-fem små krukor av en art. Eller fyrtio, som ett år då jag sått Japansk viva. Det bär emot att slänga plantor, så nu får jag vara tacksam för Trädgårdsamatörernas växtlotteri där överflödet kan finna nya kärleksfulla hem. Oftast behöver plantorna mellanlanda i en pallkrage innan det är dags att hitta plats i rabatten. Men – där var det ju redan ganska fullt!? En ny rabatt behöver grävas!
Just nu har jag bryderier om mina trädsådder. Mitt georgiska valnötsträd sått 2018, som än så länge övervintrat frostfritt. Klarar det vintern, kommer det att bli trettio meter högt och passar det i så fall på en radhustomt? Jag tror jag måste tuta och köra, valnötsträdet börjar bli missnöjd i sin kruka och huset kommer att vara ute på Hemnet innan trädet uppnått trettio meter.
Ettåriga blommor från frö
De ettåriga blommorna, annuellerna, är mer här och nu och snabba ryck, som grönsakerna. Jag kör flera repriser på föregående år, för att de blivit favoriter och ibland helt enkelt för att det finns frö kvar i påsen. Ringblommor, solrosor, zinnia, aster och tagetes. Daggsalvian är ny för i år, och har berättigat sig till fortsatt odling. Fjolårets jätteverbena sköter jobbet med sådden själv, och jag lär aldrig mer behöva besvära mig mer än att flytta dem dit jag vill ha dem. Ibland tänker jag att min fläskigt överdådiga rabattkant av brandgula tagetes borde föranleda en tvångsuteslutning ur finsmakarföreningen Trädgårdsamatörerna, men jag blir glad när jag ser den ( och föreningen är tack och lov ganska tolerant)!
Vilken ögongodis är dina bilder, tack för det Eva:) Skulle vara roligt att se bilder på dina rabatter!
Tack själv! Jag tycker det är svårt att ta bilder på hela rabatter, det blir så plottrigt och jag är inte så bra på att komponera snyggt. Men några bilder finns, som av baksidan i förra trädgårdsinlägget ”Härliga högsommar och min trädgård som saknar stil”. Och före- och efterbilder i ”Ett år med min trädgård -juli” (2020). Men jag ska tänka på detta framöver!