Staden Siam Reap i nordvästra Kambodja är utgångspunkten för mitt besök på en plats jag länge längtat till: Angkor Wat, templet som är den enda byggnad i världen som fått äran att pryda sitt lands flagga. Efter hand som mina resplaner blev mer konkreta förstod jag att Angkor Wat är ett tempel bland många på ett enormt område, upp emot 400 kvadratkilometer stort. Angkor innehåller 72 större tempel och ruiner, varav Angkor Wat är det största, samt runt tusen mindre lämningar.

Angkor Wat är världens största religiösa monument, och har tillsammans med sina omgivningar utsetts till världsarv av UNESCO. Utan att förringa våra svenska världsarv som Falu Gruva, Grimeton radiostation eller hällristningarna i Tanum så måste jag säga att Angkor spelar i en annan liga, och borde ha ingått i sammanställningen av världens sju nya underverk.

Angkor Wat

Mitt hotell har fixat en tuktuk-chaufför som hämtar mig klockan fem på morgonen, medan det fortfarande är mörkt. Soluppgången är tydligen en begivenhet, så den vill jag ju inte missa. Först susar vi iväg till biljettkontoret en bra bit från templen, det är riktigt svalt i fartvinden och jag får dra min schal runt axlarna. Biljetten kostar 37 dollar och printas ut som en liten fotolegitimation där jag stirrar förvånat in i kameran; detta undanröjer väl risken att turister ska jobba skift med samma biljett.

Framme vid templet ansluter min guide, vars namn jag glömt och därför får fortsätta kalla Guiden. Första anhalten är vid dammarna utanför ingången till templet, där vi alltså ska se solen gå upp. Det är redan två rader med turister på plats i frontlinjen, med kameror och mobiltelefoner i högsta hugg, medan andra står i grupper längre bak. Jag tar pliktskyldigast några foton men det är alltid folk i vägen.

När solen gått upp över horisonten går vi vidare in i templet. Först är det mycket folk, men det glesas ut ju längre in i tempelområdet som vi kommer. Med hjälp av en av de branta trapporna (60 graders lutning) ges möjlighet att komma upp och se området ovanifrån, och när jag ska ner igen för samma branta trappa hör jag en av få svensktalande jag stöter på under resan: ”Här trillar säkert ner några varje år!”

Guiden tar sin uppgift på största allvar och pratar i stort sett oavbrutet i flera timmar om kungar, krig, årtal, betydelsen av bilder och statyer; jag skulle behövt ett litet anteckningsblock. En väldigt kort sammanfattning: Området byggdes under Khmerriket mellan 800- till 1200-talet, och övergavs på 1400-1500-talet. Angkor var världens största stad på medeltiden, och över en miljon människor bodde här. En anledning till att staden kunde växa sig så stor var bemästrandet av vattnet; genom byggande av kanaler och bassänger kunde de jämna ut mellan monsunregn och torrperioder och förutsättningarna för odling blev goda. Angkor Wat byggdes först som en hinduistisk helgedom till Vishnus ära, men omvandlades under 13-1400-tal till ett buddhistiskt tempel.

Ta Prohm

Vi hoppar in i tuktuken igen och beger oss vidare till Ta Prohm, områdets mest fotogeniska tempelruin. Grova nätverk av rötter verkar vara i färd med att äta upp byggnaderna.  Jag får Indiana Jones-vibbar, men en film som faktiskt spelat in scener här är Laura Croft – Tomb Raider med Angelina Jolie (2001).

Förutom sitt historieberättande har Guiden ett annat självpåtaget ansvarsområde: att styra upp mitt fotograferande. Om jag fotograferar en del av en väggrelief så pekar han var jag borde fota istället. Han arrangerar foton på mig; hur jag ska stå och hur jag ska titta på rötter och tempelväggar, och plötsligt får han en snilleblixt: några munkar skulle väl liva upp en bild? Han vinkar till sig några, beordrar mig att ta av solhatten (för det gör man av vördnad för munkar) och tar ett foto. Ja, de blir tveklöst en färgklick bredvid den skandinaviska blekheten!

Detta templet byggdes av kung Jayavarman VII någon gång mellan sent 1100-tal till tidigt 1200-tal. Jag har funderat på vilka växterna med de mäktiga rötterna var, och har hittat uppgifter om Tetrameles nudiflora och Ficus tinctoria subsp. gibbosa (strangler fig:”stryparfikon” på engelska).

Bayon-templet

Efter en välbehövlig mat-, dricka- och toapaus går resan vidare genom ett skuggande skogsområde. Guiden börjar sväva ut från medeltiden och pratar lite nutid istället, vilket är intressant. Han pratar om de jobbiga åren under pandemin, då försörjningsmöjligheterna ströps för alla i turistbranschen. Han berättar att människor sedan länge levt i små hus i skogsområdet runt Angkor, men nu blivit tvångsförflyttade till platser långt därifrån med en engångssumma i näven – för snålt tilltagen för att kunna bygga upp ett nytt hem och försörjning. Med tanke på alla kungar som nämnts under dagen undrar jag hur det är med den nuvarande kungen av Kambodja – har han något anrikt påbrå och har han någon makt? Jo, han tillhör en gammal kungasläkt men har ingen reell makt säger Guiden, han måste vara partimedlem och underordna sig Premiärministern. Oj, tänk om Carl XVI Gustaf varit tvungen att vara partimedlem i Sveriges regerande parti, då hade han fått byta parti nio gånger under sin regeringstid! Kambodja är mer stabilt, om man säger så (ironi: Kambodja är en totalitär enpartistat).

Vi gör ett stopp vid en vacker port och en bro med mestadels huvudlösa statyer, innan vi kommer till dagens sista tempel: Bayon. Även detta tempel byggdes mellan sent 1100-tal till tidigt 1200-tal som statstempel för kung Jayavarman VII. Templets torn är alla prydda av ett leende ansikte av vilka somliga tros vara kung Jayavarman själv. Vilken egotripp! Templets innanmäte är avstängt på grund av rasrisk men utmed utsidan av templets väggar syns fascinerande väggreliefer, meter efter meter med detaljerade bilder av strider, processioner, växt- och djurliv.

Tillbaka vid tuktuken är det dags att säga hejdå till Guiden, tacka och betala för hjälpen. Chauffören undrar om jag vill åka någon extra sväng men jag har definitivt fått min tempeldos fylld; många intryck och nya kunskaper, en brännande sol och stegräknaren visar på över milen. Det går att lösa flerdagarsbiljett och sprida ut upptäckandet över flera dagar, men jag ska vidare till Laos morgonen därpå och känner mig nöjd och glad för det jag upplevt.

För den som vill veta mer om Angkor finns en utmärkt dokumentär på SVT Play: Världens historia: Angkor Wat