Mellan Ho Chi Minh-staden i Vietnam och Phnom Penh i Kambodja är det bara cirka 23 mil, och landskapet mellan städerna ser ungefär likadant ut: slättbygd. Ändå märks det en tydlig skillnad när jag har passerat gränskontrollen och fortsätter bussfärden: helt plötsligt är det krumelurbokstäver på skyltarna, utsmyckade portaler och tempel i varje by. I stort sett varje hus, affär och verkstad har dessutom ett förgyllt altare på en pelare framför huset. Några gånger passerar vi de ställen där de säljs; en skog av förgyllda altare i olika storlekar.

Kambodjansk port – oklart till vad.

Exempel på husaltare med godisgåvor

Jag är alltså på väg till Kambodjas huvudstad Phnom Penh och det är väl ärligt talat inget jag sett fram emot särskilt mycket. Mitt egentliga mål är Siam Reap nära Angkor Wat, men dit är det så långt att en övernattning måste till utmed vägen. Phnom Penh har närmast tett sig lite läskigt, inga entusiastiska recensioner har fastnat i minnet från mina förhandsstudier utan mest ord som fattigt land, bedrägeriförsök och rånrisk. Men redan när jag rullar in i staden känner jag mitt sinne svänga: det är fint! Vackra utsmyckade rondeller, pampiga byggnader: Buddhistinstitutet och Buddhistuniversitetet, det kungliga palatset och den luftiga Sisowath-boulevarden utmed Tonle Sap-floden, som rinner samman med Mekongfloden just här.

Enligt Google maps är detta Högsta Domstolen i Phnom Penh

Vid busstationen blir jag erbjuden skjuts av en tuktuk-förare. Det är bara en och en halv kilometer till hotellet, men värmen och ryggsäcken blir lätt övermäktigt och jag hoppar in. Tuktuken har sett bättre dagar och går hackigt. Chauffören presenterar sig som Sun och frågar var jag kommer från.”Switzerland? Banking?” ”No, Sweden: Abba, Volvo”. ”I am confused” säger Sun. Han förhör sig om mina planer och säger att jag inte ska gå runt ensam efter mörkrets inbrott. Vi blir lite kompisar men ändå känner jag mig osäker; inget pris är uppgjort – kommer han att blåsa mig?  ”Ge mig vad du tycker att det är värt” säger han. Vi stämmer träff till klockan sju morgonen därpå när jag ska vidare igen.

Okay Boutique Hotel

Hotellet tar andan ur mig, det liknar inget annat jag sett. Foajén är som ett tempel, fyllt av Buddhastatyer, guden Ganesha, altare, gröna växter, utsirade träpaneler och vattenspeglar. När jag checkar in har jag lite svårt att förstå vad receptionisten säger, och får fråga igen. Jag har blivit uppgraderad, säger hon. Woho, plötsligt händer det, för första gången i mitt liv! För mina 300 kronor får jag ett stort rum med badrum och balkong med utsikt över kungliga palatset och floden i fjärran. Jag tar en dusch och inser sedan att det blivit bråttom. Klockan är över 16.00 och både Nationalmuseum och Kungliga Palatset stänger 17.00. Tur att jag bor nästgårds.

Ganesha. Men vad är det han håller i sin vänstra hand!!?

Här hedras kungen, hans mor och hans avlidne far med flera.

Mitt rum

Kambodjas nationalmuseum

Jag satsar på att hinna besöka Nationalmuseum, och beger mig dit. Biljetten kostar cirka hundra kronor och köps i en speciell byggnad utanför. Museet hyser Khmerrikets kulturskatter från 900-talet och några århundraden framåt. Det öppnade år 1920 under den tid då landet ingick i Franska Indokina, och det var också en fransman som lade grunden till samlingarna. Byggnaden i sig är mäktig, i omisskännlig lokal arkitekturstil men med vissa likheter med norska stavkyrkor. I salarna går grupper av munkar runt i sina lysande orange dräkter. Jag förvånas över att de är så upptagna av sina mobiltelefoner; ingen stilla kontemplation över konsten, utan här ska fotograferas – främst varandra.

Museets entré

Garuda – staty från 900-tal

Vishnu i brons – 1000-talet

Royal Palace och Sisowath Quay

Efter besöket på museet går jag vidare mot Kungliga slottet strax intill, men får alltså stanna utanför grindarna. Området är stort och fyllt av olika byggnader, inklusive tempel, och är också residenset för Kambodjas kung Norodom Sihamoni. Han efterträdde sin far Norodom Sihanouk som abdikerade 2004, och som lett landet som kung, premiärminister och president i olika omgångar från 1941.

Entrén till slottsområdet. Troligen vinkar kungen till folket från balkongen emellanåt.

Det stora parkområdet utanför slottsentrén är fyllt av människor; familjer som har picknick, barn som leker, munkar som pratar i mobiltelefon… Kanske är det så här varje kväll, kanske är det nyårsdagen som fått folk att samlas. Jag vill över till promenadstråket utmed floden, och finner inget annat sätt än att korsa den vältrafikerade vägen med två filer i varje riktning; jag går rakt över med dödsförakt och känner att jag nu avlagt slutexamen som gångtrafikant i Sydostasien. Efter ett tag samma väg tillbaka.

Folkliv i Phnom Penh

Tonlé Sap-floden som rinner samman med Mekong en bit längre ner

Hur kom jag över här?

Kung Norodom Sihamoni

Solen på väg ner

Likt Askungen ser jag till att vara tillbaka på hotellet före solens nedgång. För enkelhetens skull väljer jag att äta min middag i restaurangen på hotellets takterrass, och det är ett bra val. Det är en helt fantastisk kväll; himlen rodnar och går över i mörkblått innan solen går ner, temperaturen är perfekt och utsikten är makalös. Jag inleder med en Pĩna colada och äter sedan en Green Papaya Salad: riven omogen papaya med kyckling, haricot verts, jordnötter och fantastiska smaker av lime, chili, koriander och fisksås. Superfräscht med perfekt balans av smaker! Sedan får jag en en god natts sömn innan Sun hämtar upp och skjutsar tillbaka mig till busstationen för vidare färd.

I den blå timmen

Takterrassen tidig morgon

…och här står gamle kungen Norodom Sihanouk staty

Sun tog en selfie med den exotiska schweiziskan och skickade sedan bilden på Whatsapp 🙂

Efterklok

Phnom Penh var det enda stället under min resa där jag bara planerade in en övernattning, och väl där insåg jag att det var ett misstag. Jag gillade staden och jag gillade mitt hotell, och hade gärna stannat en natt till. Ändå vågade jag inte tänka om: jag hade planerat en rundresa med tajt schema och tordes inte bränna några marginaler så tidigt på resan.

Om jag hade haft en heldag till hade jag utforskat Kungliga palatset och tempel, traskat i parker, gått på marknad – men även tagit mig till folkmordsmuséet Tuol Sleng och till Dödens fält i utkanten av staden, med minnena från Kambodjas mörka år 1975-1979  då minst 20 procent av landets egna befolkning dödades eller svalt ihjäl under terrorstyret av Pol Pot och Röda Khmererna. Hela Phnom Penh evakuerades för att invånarna, också barn och gamla, skulle ut och arbeta på fälten under omänskliga förhållanden. Före min resa såg jag en utmärkt film om detta: First they killed my father, efter en sann historia och i regi av Angelina Jolie. Finns på Netflix.