Lofoten, som jag ofta sett på vackra foton och hört om i så positiva ordalag, var målet för min tågresa till Nordnorge. Ett sammanhängande stråk av bergiga öar i Norska havet, som en lotass med klorna ute. Skulle Lofoten fånga mig också?

Ta sig dit

För den med eget fordon är det möjligt att ta Europaväg 10 som startar i Luleå och går hela vägen förbi Kiruna, Narvik och ut på Lofoten till byn Å. Eller möjligen tåg till Narvik och hyrbil eller buss därifrån, cirka 35 mil.

Min tågresa gick upp genom Norge på Nordlandsbanen, och färjan från Bodø över till Moskenes kändes som det naturliga alternativet. Jag kollade upp ruteplanen för färjebolaget Torghatten, och satsade på avgången klockan 7 på morgonen. Och gissa vad!? Det var GRATIS! Det kostar för fordon men fotgängare åker gratis, det enda kravet är att registrera sig via en QR-kod vid färjeläget. Så de vet vilka som är på färjan ifall något händer, var en tanke som susade förbi. Färjeturen tog tre och en halv timme och tuffade på mycket stabilt, med gott om sittplatser och ett café där man kunde köpa kaffe och tilltugg.

Färjan spottar ut några passagerare och tar nya med sig tillbaka

Moskenes kyrka

Sørvågen

Jag var ganska sent ute med min reseplanering, och när jag letade boende på Lofoten var allt väldigt dyrt och väldigt uppbokat. Det ledde till att jag kom att testa något nytt för min del: Airbnb. Paulina hyrde ut ett rum i sitt hus för cirka 600 kronor natten, jag fick tydlig vägbeskrivning och instruktioner och promenerade dit, två kilometer från färjeläget. Ett fint rum, delat badrum och kök och allt fungerade mycket bra; absolut en boendeform som jag kan tänka mig att boka igen.

Utsikt från rummet

Sørvågen är ett litet samhälle inom Moskenes kommun, med kanske femhundra invånare men relativt välförsett med service: två små livsmedelsbutiker med generösa öppettider, två trevliga restauranger med riktigt bra mat, ett radio- och telemuseum, en present- och inredningsbutik, en skola, en brandstation och några turistboenden.

Efter tolvslaget på ankomstdagen sken solen från blå himmel. Jag började med lunch på Maren Anna, checkade sedan in på rummet, ställde av mig ryggsäcken och gav mig ut för att utforska lite natur. Det fanns en promenadväg runt den lilla sjön Sørvågsvatnet på 2,5 kilometer vilket var väl kort, så jag vandrade vidare upp för höjderna och förlängde turen med några kilometer utmed forsande vattendrag och frodiga fjällängar.

Räkfylld macka

Uteservering på Maren Anna

Sørvågen från höjden

Sørvågsvatnet

Å och Norsk fiskeværsmuseum

Under min enda heldag på plats i Lofoten regnade det från morgon till kväll, med skiftande intensitet. Jag klädde mig efter väder och gick till byn Å, tre kilometer söderut och vägs ände vad gäller Europaväg 10. Regnjackan höll emot bra, men från knäna och neråt blev jag sjöblöt och det kippade mellan tårna efter ett tag. ”Ut på tur, aldri sur” – ja, jag kände mig ändå glad och belåten med att vara ute på tur och äventyr! Jag hade dålig koll på vad som väntade i Å, kartan visade några markerade utsiktspunkter men sikten var minimal, och så något slags museum och café; det lät bättre.

Norsk fiskeværsmuseum i Å visade hur ett typiskt fiskeläge i Lofoten såg ut förr, enligt uppgift mellan cirka 1840 och 1960, med husmansstuga, båthus, postkontor, trankokeri, bageri och smedja. Det lilla caféet erbjöd kaffe och nybakta kanelbullar, och jag delade bord med ett par från Italien som i all denna kylslagna exotism höll fast vid vanan att dricka varsin minimal espresso. Jag betalade inträdesbiljetten på 120 NOK, och vandrade runt i friluftsmuseet som hade en och annan informationsskylt men inga guider. Det var ganska välbesökt en dag som denna, när vädret påbjöd museibesök snarare än vandringar och toppbestigningar. Jag traskade tillbaka till Sørvågen, hängde kläderna på tork och vilade en stund innan dagen avslutades med en fantastisk middag på restaurang Havet, i hotellet The Tide.

Mot Å

Norsk fiskeværsmuseum

Rånjärn

Stormhatt med regnpärlor

Torsk med lent potatismos och skaldjurssås

Reine

På hemresedagen sken solen igen, och jag tog bussen norrut till Reine efter att ha försäkrat mig om att det fanns en bussförbindelse tillbaka till Moskenes färjeläge i tid för avgång (bussbiljetten köptes och tidtabellerna kollades i appen Reis, så smidigt).

Reine hade helt klart en högre puls och fler turister än Sørvågen; en stor ställplats för husbilar, kajakuthyrning och souvenirbutik. Bringen kaffebar erbjöd uteservering i solväggen och smaskiga mackor med ägg och lax. Över Reine reste sig Reinebringen 448 meter över havet, en topp som erbjuder en vidunderlig utsikt över Reine med omgivningar. Jag hade bara två timmar på plats och dessutom all packning med så någon toppbestigning var inte att tänka på: mina eventuella kraftansträngningar kräver utöver viljan också god tillgång på tid. Det var häftigt ändå att läsa att Norge tagit hjälp av arbetslag med sherpas från Nepal för att bygga stentrappor upp till toppen; inte bara här utan på flera ställen i Norge, för att göra stigarna något säkrare och för att minska slitaget på naturen.

Reinebringen

Turism

Är Lofoten ännu en plats som håller på att älskas ihjäl av den ökade strömmen av turister? Vissa anser att det är för många turister på sina håll, och visst rullar husbilarna tätt på E10. Vid varje liten hållplats och avfartsväg fanns skyltar: ”Camping förbjuden” eller ”Ingen parkering”. Kommunens informationsskyltar uppmanade besökare att respektera och hålla avstånd till bofast bebyggelse och att undvika att uträtta sina behov i naturen (!), och på Bringens kaffebars toalett fanns en skylt som bad besökare att varken raka sig eller tvätta upp kläder i handfatet. Visserligen med en smiley, men på förekommen anledning kan man ana. Det uppstår säkert gnissel ibland, med folk som inte respekterar lokalinvånarna eller miljön.

Men nej, jag fick i alla fall inte känslan av att det var för många turister vid mitt besök, första veckan i juli. Naturen är så stor och mäktig i förhållande till ett gäng turister och husbilar, besöksmålen är ganska opolerade och långt ifrån tillrättalagda, och vädret ger en påminnelse om på vems villkor vi är här!

Några asiatiska damer roar sig hjärtligt på Lofoten!

Till fots

Husbilar ja, hur är det att besöka Lofoten utan tillgång till fordon? Jag erkänner att det har sina begränsningar, för bussförbindelserna är inte allt för frekventa. Att passa in aktiviteter som kajakpaddling eller vidare färjeturer från exempelvis Reine hade krävt flexibilitet och att acceptera långa väntetider. När prognosen för min enda heldag dessutom visade på konstant regnväder så fick jag lägga ner de tankarna.

Jag är ändå nöjd med mitt besök; att traska sammanlagt två och en halv mil till fots och upptäcka på egen hand gjorde att jag kom nära Lofoten och dess natur, och kanske kommer jag tillbaka en annan gång – vem vet, kanske med bil!?