”Det är vägen, som är mödan värd”, skaldade Karin Boye, och sällan har jag väl instämt mer. Efter en nästan åtta timmar lång bussresa från Queenstown kliver jag av i Fox Glacier på västsidan av Nya Zeelands sydö, klockan fyra på eftermiddagen.  Under resan har jag sett fantastiska vyer: Mount Aspiring (3033 m ö.h.), en guldgrävarstad från 1862, de blånande sjöarna Lake Wanaka och Lake Hawea, frukt- och vinodlingar och det 28 meter höga vattenfallet Thunder Creek. Vi har gjort några fotostopp och två rejäla fikastopp, och jag har hört på busschaufförens outtröttliga svada: om sitt födelsedagsfirande då han besteg ett berg på 1000 meter och sedan glidflög ner, om dragracingtävlingar med turistbussar och om kostsamma räddningsaktioner för turister som blivit strandsatta på ett klippsprång. På busslinje 200 mellan Jönköping och Ulricehamn kan jag konsten att somna på fem minuter… men här har jag inte ro att sluta ögonen en sekund. Jag kan ju missa något!

Fox Glacier är ett litet samhälle av vildavästern-karaktär, och består av en huvudgata kantad av några pubar, en affär, en mack och några vandrarhem och hotell, allt omringat av höga berg. Vad lockar turister till Fox Glacier? Jo, likt grannbyn Franz Josef är byns främsta attraktion de stora glaciärerna. Dit körs turister upp med helikopter, för att spana på avstånd eller för att bli nedsatta på isen för att vandra. För mig är byn mest en övernattning på vägen till Nelson på sydöns topp, för i morgon väntar ytterligare elva timmars bussresa. Jag är ju nordbo och kommer inte i extas över snö och is under sommartid, och dessutom vandrade jag på en glaciär på Svalbard 2014. Det får väl vara måtta!

Jag har istället siktet inställt på Lake Matheson: Nya Zeelands, och en av världens mest fotograferade sjöar. Alla besökare vallfärdar dit för att ta sitt alldeles egna foto. Poängen att man ska fånga den perfekta speglingen av Nya Zeelands två högsta berg; Mount Cook: Aoraki på maori (3724 m ö.h.) och Mount Tasman (3497 m ö.h.), i vattnets yta.  Såklart måste även jag försöka med denna bedrift, med hjälp av min lilla kompaktkamera.

Min ursprungliga plan var att gå från byn till sjön, en sträcka på 6 kilometer, men den brännande solen och den höga temperaturen får mig på andra tankar. Istället hyr jag en mountainbike på vandrarhemmet och ger mig av. Cykeln har stång, men saknar fotbroms, och det känns som att sitta upp på en bångstyrig häst. De stora grova däcken känns något överdrivna på en asfalterad väg, men efter lite inkörningsproblem tar jag mig fram till avtagsvägen och svänger upp vid Matheson Café.

Molnen täcker fortfarande bergstopparna, det är ett bra tag sedan sista matstoppet och jag känner igen ett schysst matställe när jag ser det. Jag börjar därför med en underbar måltid på caféet, bestående av stekt fisk med korngrynsrisotto (jag vet… det låter inte så delikat, men det var det!), ett glas svalt vitt vin och som avslutning en caramel cheesecake. Som på alla turistställen i Nya Zeeland som jag varit på är jag omringad av kinesiska turister med selfiesticks. De har nämligen nyårsledigt i februari, och det är tydligt att det här landet är ett populärt resmål.

Efter måltiden går jag iväg på min fotosession. Den lilla sjön är verkligen inte märkvärdig, och med västsvenska mått skulle den betecknas som en tjärn. Vandringen runt hela sjön är endast 2,6 kilometer, och den utgörs av en välordnad gångväg, med spångar och trappor. Runt sjön finns en lummig skog med de allestädes närvarande ormbunkarna i alla storlekar och former, det är varmt och fuktigt och skogen är fylld av ett öronbedövande ljud av joddlande fåglar och gnisslande syrsor. Längst bort i änden på sjön finns den bästa utsiktsplatsen: ”View of the views”, och där står några turister redan redo med sina kameror. Dimmorna runt bergen lättar något, och spegelbilden framträder – om inte i sin bästa, så i fullt acceptabel prakt.

Jag fångar min alldeles egna bild av Lake Matheson!

Februari 2016

Mount Cook och Mount Tasman

Caramel Cheesecake