Den här dagen börjar med ett besök i en av världsarvets sju hälsingegårdar: Bortom Åa i Fågelsjö, en hälsingegård som faktiskt ligger i Dalarna, fyra mil söder om Sveg i Härjedalen. Om den berättas i ett annat inlägg och jag drar istället vidare till Hamra nationalpark, bara nio kilometer därifrån.

Hamra nationalpark

Ännu en av de nio äldsta nationalparkerna från 1909, då 28 hektar, nu 1400 hektar. Vid huvudentrén är det välordnat och pedagogiskt: flera informationstavlor, grillplatser, tillgänglighetsanpassad slinga på bred träspång och regntvättad guldkrona att fotografera. Genom hela parken går en milslång led: Hamraleden, men den kräver ju någon slags transport om man inte vill gå samma väg tillbaka.

Det har regnat ymnigt under förmiddagen, och fortsätter att dugga lite lätt, så jag bestämmer mig för att nöja mig med Myrslingan på 2,5 kilometer. Turen går ut över myren, förbi små skogstjärnar och genom tallskog, på något område avsiktligt bränt för att skapa rätt miljö åt insekter och växter. Jag är helt inne i min promenad, mina synintryck och mina tankar när jag plötsligt stannar till. Har jag inte klivit över den här stocken förut? Jag spanar lite framåt och bakåt, och jämför med fotona jag tagit… jo, jag är inne på andra varvet på slingan! Jag går tillbaka några hundra meter och viker av vid skylten jag missat.

En väldigt fin runda, trots vädret! Lite regn är inget problem, men det dyngsura blåbärsriset har gjort att kängorna läckt ovanifrån och det kippar mellan tårna.

Hjortron på gång…

Men vad är detta för små laxrosa bubblor? Mina efterforskningar säger att det är Vargmjölk – Lycogala epidendrum, en slemsvamp som egentligen är en amöba. Jisses!

Koboltgruvan i Los

Jag fortsätter tre mil, över gränsen till Hälsingland och till den lilla orten Los. I min noggranna reseplanering har det dykt upp ett wild card: Koboltgruvan i Los, vars broschyr jag hittat tidigare under dagen. I Los är det skyltat mot Besöksgruva.

I gruvan erbjuds guidade vandringar och en kort filmvisning om gruvans historia. En kortfattad beskrivning är att gruvan var igång 1736 till 1773, och här bröts kobolt som gav den eftertraktade blå färgen till porslin och andra varor. Här upptäcktes också grundämnet nickel för allra första gången, år 1751. Gruvan tappade lönsamhet och lades ner, och efter nedläggningen förföll området och gruvan vattenfylldes. 1989 startade en grupp lokala och ideella entusiaster arbetet med att tömma och återställa gruvan, öppna den för turister och den har nu utsetts till Årets Arbetslivsmuseum 2023.

En guidad tur kostar 150 kronor, det är drop-in och jag hakar på en engelskspråkig tur med en duktig och engagerad guide i tidstypiska kläder. Stabila trätrappor och spänger leder ner till drygt 40 meters djup, med en temperatur på några få plusgrader. Mycket intressant tur som satte in gruvan i ett sammanhang!

Lite läskig gruvselfie

Gammeltomtens camping

Gammeltomtens camping i Los drivs av ortens hembygdsförening och den fanns faktiskt med i min planering från början, som ett möjligt övernattningsställe. Jag kände på mig att den passade mig, och det stämde! Med en tältnatt bakom mig och det myckna regnandet under dagen bestämmer jag mig för att hyra stuga: 350 kr/natt. Här finns sjöutsikt åt alla och en fin servicelokal med kök och storstuga, toaletter och duschar. Rekommenderas å det varmaste.

Storstugan vid köket

Kyrkan i Los, från mitten av 1800-talet