Great Dixter - trädgårdspoesi

Botaniska trädgårdar kan liknas vid uppslagsverk, och prydnadsträdgårdar vid skönlitteratur. Då är Great Dixter som den vackraste poesi; det är skönhet, det är känsla, det är överdåd!

För att ta mig till Great Dixter lämnar jag grevskapet Kent, och åker med bussen en bit över gränsen in i East Sussex. Byn heter Northiam, och från huvudgatan visar skyltar upp till gården. Den äldsta delen av huvudbyggnaden är från 1400-talet, med senare tillbyggnader som harmonierar fint i stilen. Engelsmännen verkar lyckligt förskonade från ”riv- och renovera-sjukan”!

Strax inkommen i trädgården stöter jag på Fergus Garret, huvudträdgårdsmästare på Great Dixter och känd från ett avsnitt av det svenska trädgårdsprogrammet Trädgårdstider i våras, då Pernilla Månsson Colt och John Taylor besökte honom. Jag ser honom flera gånger under min rundvandring; aldrig görandes någon nytta utan alltid minglande med trädgårdens besökare. Han har uppnått stjärnstatus, och leder arbetet snarare än utför det.

I Trädgårdstider visade han hur man arrangerar en flyttbar rabatt av växter i kruka, och sådana rabatter ser jag flera av, perfekt balanserade i form och färg. Effektfullt men utrymmeskrävande; den växt som inte levererar för tillfället måste vila på undanskymd plats. Men plats är inget problem på Great Dixter. Förutom de många trädgårdsrummen, avgränsade med häckar, så finns här en plantskola, ängar, lador och omgivande jordbruksmark.

Om Sissinghurst var oklanderligt färgmatchat, så råder här mer anarki. Mitt ibland de silvergrå, vita och lila växterna lyser ilsket röda vallmor, och de känns helt rätt. Det är yvigt och vildvuxet, men med struktur. Detta är den engelska trädgårdens signum; kontrasten mellan det strama och det fluffiga. Trädgården är fylld av topiary; formklippta buskar. På vägen ner till Topiary Lawn står två kannor med pip, enligt uppgift ”mustard pots”, och när man passerat dem kommer man ner till den ljuvligaste blomsteräng med formklippta figurer utplacerade lite här och där. I Peacock Garden sitter påfåglar på piedestaler… de skulle kunna vara ekorrar också, men det får väl anses rymmas inom den konstnärliga friheten.

Först klockan 14.00 öppnar boningshuset för besökare, och jag tar en sväng i den vackra korsvirkessalen från 1400-talet, öppen till nock och nästan 10 meter hög. Här i huset bodde Christopher Lloyd, berömd författare och trädgårdsmästare, från det han föddes som yngst bland syskonen Lloyd 1921 till sin död 2006. Då hade Fergus Garrett arbetat för honom i 15 år, och han fick äran att fortsätta arbetet med trädgården.

Efter en fikapaus med kaffe och närproducerad glass tar jag mig an plantskolan. Det blir riktigt jobbigt… Hur mycket kan mitt bagage rymma? Jag väljer och väljer, med inriktning mot mindre växter och originalitet, men helt plötsligt står jag framför en 60 cm hög blodfläder: Sambucus nigra ’Eva’. Vad gör man? Jag var bara tvungen att ha den, och tack vare förstående flygplatspersonal kom den hem i obrutet skick. Inne i plantboden pratar jag med en amerikansk dam som har större ångest än jag. Hon får inte ta med några växter in i USA, utan måste hålla sig till fröpåsarna. Jag lämnar Great Dixter med sex växter, tre fröpåsar, kameran full med bilder och en härlig lyckokänsla!