På min lista över saker jag ville göra när jag var i Beijing stod ”besöka en Hutong”.

Vad är en hutong? Det är smala gator eller gränder som löper i öst-västlig riktning, kantad av låg bebyggelse, ofta med innergårdar omslutna av fyra hus. De finns främst i Beijing och andra städer i norra Kina, och gatunätet grundlades redan under Yuandynastin 1271-1368 när mongolerna med Kublai Khan i spetsen styrde Kina. Om Förbjudna staden, Sommarpalatset och tempelområdena visar hur kejsarnas och munkarnas Kina såg ut, så visar hutongerna hur vanliga kineser i staden har bott under sjuhundra år. Husen från 1300-talet finns kanske inte kvar, men de som finns har oftast flera hundra år på nacken.

Jag kunde inte låta bli att reflektera över den bild som jag fått av upprörda skribenter; hur hutongerna okänsligt skövlats för att ge plats åt det nya Beijing med höghus och breda gator. Att många hutonger rivits är naturligtvis beklagligt, och att boende har tvångsförflyttats är fel, men jag blev förvånad över hur många av dessa gränder som ändå fanns kvar mitt i centrala Beijing, runt Förbjudna staden. Jag har läst att cirka tio procent av Beijings hutonger fortfarande finns kvar, och jag hoppas verkligen att de alla bevaras och renoveras med försiktighet. Men kanske ska vi fråga oss hur mycket av Stockholms, Göteborgs, Paris eller Londons arbetarklassbebyggelse från 1700-talet som finns kvar?

Hutongerna var alltså en sevärdhet som fanns på min lista. Vilken överraskning då, att jag skulle komma att bo i en! Jag åkte taxi sista biten till mitt vandrarhem – till visst överpris, chauffören var glad som en lärka och tackade mig i hand – och när jag var framme insåg jag att jag hamnat mitt i en genuin hutong där ”vanligt folk” bodde. Tanter sopade porten, gubbar spelade brädspel, allsköns moppar och andra fordon av mindre modell stod parkerade utmed gatan. Hutong – check!

Här spelas Xiang ch’i, en kinesisk form av schack

Posten levereras!

Ingång till vandrarhemmet

Yue Xuan Courtyard Hostel

Mitt vandrarhem låg centralt, var billigt och hade fått goda recensioner. Jag sov i ett fyrbäddsrum för kvinnor för cirka 180 kronor natten; rummet hade minimal golvyta, men sängarna var stabila, breda (minst 1 meter) och mycket bekväma. Det fanns en takterrass som säkert skulle varit trevlig i varmare väder, och i allrummet med reception och bar fanns trevlig och hjälpsam personal som pratade bra engelska. Där huserade också två söta kattbröder som hette Tiger och Tjockis, fast de var omöjliga att skilja åt! Bakom en egen ingång på gården fanns två sitt-toaletter (ingen självklarhet i Kina) och två duschar med riktigt hett vatten, dock var man tvungen att tassa ut i den iskalla vinterkylan för att komma dit. Det var 500 meter till närmaste tunnelbanestation, och 2-3 kilometers promenad till Förbjudna staden.

Den rara föreståndarinnan berättade att hon drivit vandrarhemmet i fem år, och startade för att hon såg det som en chans att upptäcka världen: ”Om inte jag kan resa i världen, så kan världen resa till mig!”

Katten väntade tålmodigt på att få slicka min yoghurtburk

Cai E ”Cherry” och Yu Yilang, ungdomar på vandrarhemmet

Kvällsmysigt