Capri, en ö som de flesta hört talas om. Ön har helt enkelt gjort sig ett namn. Tänk bara på capribyxan, lanserad av den neapolitanske modeskaparen Pucci år 1952. Eller sången Det var på Capri vi mötte varandra från 1934 med Sven-Olof Sandberg, och i en senare version av Curt Haagers. Eller den nutida så populära tomat- och mozzarellasalladen; Insalata Caprese, Capri-sallad. Men ön har naturligtvis en historia som är så mycket äldre än så. Här bodde människor redan under stenåldern, och under senare tider de gamla grekerna och romarna.
Ön är 10 kvadratkilometer stor och ligger söderut i Neapelbukten, utanför Sorrento. Den har två hamnar: Marina Grande och Marina Piccola, samt två samhällen: Capri stad på öns smalaste del ovanför Marina Grande, och Anacapri uppe på höjden på öns norra del. Där ligger också öns högsta punkt Monte Solaro med sina 589 meter över havet.
Villa San Michele
Mitt och min svägerskas främsta mål har svensk anknytning: Axel Munthes Villa San Michele, som ägs av en svensk stiftelse med den svenska journalisten Kristina Kappelin som intendent sedan 2018. Huset och trädgården är öppet för allmänheten, och här bedrivs också olika typer av kulturverksamhet.
Axel Munthe var en spännande man, född 1857 och död 1949, och en av den tidens mest kända svenskar. Han var läkare och tjänade stora pengar på de rika, men behandlade de fattiga gratis. Han var en stor djurvän och köpte bland annat den närliggande borgruinen Barbarossa för att stoppa fågelfångsten där. Han hade en affär med drottning Viktoria av Sverige. Han var författare, och gjorde framförallt succé med Boken om San Michele. Själva villan och dess trädgård iordningsställdes kring sekelskiftet 1900, med gamla byggnader och ett gammalt kapell som grund, och villan var i sin tur inspiration då drottning Viktoria lät bygga Solliden på Öland.
Länk till Villa San Micheles hemsida
Villa San Michele ligger lite avsides i Anacapri, och jag blir överraskad över lugnet och friden som finns där. Om Capri är proppfullt av turister, så har vi helt enkelt skakat av oss de flesta när vi kommer fram till villan. Huset är inte så stort men utsökt smakfullt och fyllt av antika konstföremål, och gränsen mellan ute och inne suddas ut med hjälp av rum som benämns atrium, loggia och pergola. Längst bort i trädgården finns en makalös utsikt över Neapelbukten, och här ligger också det gamla kapellet. Det är en fantastisk plats!
I huset finns också en restaurang: Café Casa Oliv med sittplatser på takterrassen, och vi bestämmer oss för att äta lunch där. Vi serveras av en svensk servitris och vi dricker rosévin, äter varsin delikat sallad och en läskande dessert bestående av glass och grädde i likör, och som ännu mera grädde på moset har vi den fantastiska utsikten.
Tillbaka nere i Marina Grande läskar vi oss med lokalproducerad öl, tar sedan ett dopp i havet på en fullsatt strand, och i väntan på vår färjeavgång dricker vi varsin Aperol Spritz. Det är kämpigt att vara turist! Andra utflykter som varit lockande om vi haft mer tid hade varit en båttur runt ön, framförallt till Grotta Azzurra, den azurblå grottan som man kan åka in i med båt.
Att ta sig dit
Det går färja från hamnen i Neapel minst varje halvtimme till en kostnad av 20-21 euro enkel resa, och den tar cirka 50 minuter. Tillbaka samma pris, men vi fick vänta någon tur innan det fanns plats.
Att resa på ön
Det är brant på Capri. Från hamnen upp till Capri stad går det buss, taxi och bergbana. Vi valde bergbanan. Observera att man köper biljetten för två euro i biljettkontoret till höger från hamnen sett, innan man ställer sig i kön. På den slingrande vägen från Capri till Anacapri går det buss och taxi. Det är inte möjligt att promenera, för det är både brant och smalt, utan trottoarer. Bussarna är billiga: två euro, men smockfyllda. Vid kön finns det leda frestare som lockar med samåkning i Capris speciella taxibilar; cabriolet med solmarkis, till priset av fem euro per person i en sexsitsig bil. Ja, vi föll till föga på hemvägen!
Lämna en kommentar