Det är vår första morgon i Namibia och efter frukost är vi redo att börja utforska omgivningen. En taxi kör oss till kyrkan som jag känner igen från bilder, och strax intill tornar en gigantisk byggnad på tre ben upp sig mot himlen. En jättarnas kaffebryggare? Basen på en avfyrad rymdraket? Den liknar inget annat jag sett, och är på något sätt vacker i sin pompösa smaklöshet. Nåväl, både kartan och mina förhandsstudier säger mig att det här är Independence Memorial Museum – museet över Namibias frigörelse, och det kan vara en bra introduktion till vår vistelse här.

Medan vi tvekar lite över vilket av de tre ”benen” vi ska gå in i blir vi tilltalade av en tjej som presenterar sig som Zelma, och erbjuder sina tjänster som guide. Vi får en bra känsla (som står sig), gör upp om priset och åker upp i hissen. Museet har tre våningsplan och själva inträdet är gratis.

Zelma börjar med att berätta om Namibias alla etniska grupper: minst elva stycken (de som fastnar i mitt minne är Ovambo, Herero, Nama, Himba, Damara, San och Basters), och hon fortsätter med det karakteristiska klickspråket som talas av några grupper här. Det finns fyra huvudsakliga klickljud med ett antal varianter. Zelma håller språklektion och vi gör vårt bästa för att härma efter, men med obefintlig framgång. Det närmaste jag kommer är när jag drar mig till minnes lite smackljud från min tid som ponnytjej.

Sedan är det dags för en vandring genom Namibias historia fram till modern tid.

Medan vi gick runt och tittade lite själva passade andra på att konsultera vår kunniga guide!

Tysk koloni 1884-1915

Det finns dokumenterat att en portugisisk sjöfarare anlände vid Namibias kust redan år 1482, men själva koloniseringen tog fart betydligt senare, under senare delen av 1800-talet då diamanter hittades i området. Tyskarna under ledning av Adolf Lüderitz köpte upp mark för gevär och pengar, och fick de lokala stammarna att underteckna köpeavtal som de inte hade förmågan att läsa. Tyskarna bildade Tyska Sydvästafrika, och de ursprungliga invånarna trängdes undan mer och mer i vad som kom att bli en slags reservat.

Uppror och folkmord 1904-1908

1904 gjorde hererofolket uppror mot kolonialstyret, och namafolket följde efter senare samma år.  Generalen Lothar von Trotha kallades in för att slå ner upproren, och det gjorde han med besked. En stor andel av hererofolket lockades till en samlingsplats under förespegling om förhandlingar, men omringades och dödades av tyska trupper med kulsprutor. Många fördrevs ut i öknen där de törstade ihjäl, brunnar förgiftades, överlevande placerades i koncentrationsläger där de dog av svält, sjukdomar och umbäranden: män, kvinnor, barn och gamla. Namafolkets uppror kvästes på samma sätt, och efter folkmordet beräknas hela 80 procent av hererofolket och 50 procent av namafolket (sammanlagt upp emot 75 000 personer) ha dödats.

Minnesmonument utanför Alte Feste, strax intill museet

Apartheidtiden 1915-1990

Under första världskriget ockuperade Sydafrika landet, och efter Versaillefreden 1919 (då Tyskland fick avträda alla kolonier) hamnade det under deras förvaltning med namnet Sydvästafrika. Trots en del politiska turer och synpunkter från FN-församlingen och Internationella domstolen i Haag så blev Sydafrika kvar ända till 1990. Här drev de en lika omfattande apartheidpolitik och rassegregering som i hemlandet. Motståndare förföljdes och fängslades, och en del fördes till Robben Island. I Windhoek utfördes tvångsförflyttningar till kåkstäder som Katutura, under protester och beskjutning.

Frigörelsekampen

SWAPO (South-West Africa People’s Organisation) grundades 1960 med ambitionen att företräda alla infödda folkgrupper och kämpa för att utverka rättigheter och självständighet, ursprungligen med en uttalad marxist-leninistisk ideologi. 1966 påbörjades ett väpnat uppror mot Sydafrika. Ledaren för SWAPO; Sam Nujoma tillbringade 30 år i exil, men blev senare det självständiga Namibias förste president och står staty utanför museet. Många länder stöttade frihetskampen, däribland världens kommunistiska länder som Sovjetunionen, Kina, Kuba och Nordkorea.

Ett rum i museet berättar om Cassinga-massakern den 4 maj 1978, då sydafrikanska luftburna styrkor attackerade vad de ansåg var ett militärläger för SWAPO innanför gränsen till Angola, medan SWAPO säger att det var ett flyktingläger. Kanske fanns det både militärer och flyktingar i lägret, men den tragiska verkligheten är att av de 624 dödade var 167 kvinnor och 298 barn och unga. Nästan lika många skadades: 611 personer- troligen med samma andel kvinnor och barn. 4 maj är nu nationell minnesdag i Namibia.

Zelma skojade: ju bättre kompisar, desto större guldram. På tavlan i mitten Sam Nujoma och Nordkoreas Kim Il Sung

Självständigheten 1990-

Namibia blev självständigt 1990, nästan tjugo år efter alla andra afrikanska länder, förutom Västsahara som fortfarande räknas som koloniserat. Vid självständigheten backade SWAPO något från sina marxistiska ideal, trots påtryckningar från sina kommunistiska bundsförvanter: ambitionen var att här skulle bli demokrati och inte kommunistisk enpartistat. Mycket tyder dock på att SWAPO i sig varit och är en delvis maktfullkomlig institution.

Det finns fortsatt starka band och beroenden till bland annat Kina och Nordkorea. Kina står för en stor del av gruvdriften i landet, och har byggt många av de fina, raka och asfalterade vägar vi upplever senare under resan. Bandet med Nordkorea känns än mer olustigt: de köper uran och vi vet ju vad det används till bland annat: kärnvapen. De bidrar också med ”gåvor” till Namibia och museet vi besöker är en av dem, det nya presidentpalatset en annan: ritad och byggd av ett företag från Nordkorea.

Inkomstklyftorna är mycket stora. Namibia har gått mycket långsamt fram med sin jordreform, och minst 70 procent av jordbruksmarken ägs fortfarande av vita (jag har läst olika siffror upp emot 90 procent, och det beror troligen på vad som definieras som jordbruksmark).

Hur känner namibierna inför sin historia och folkmordet? ”We forgive, but we don’t forget” säger Zelma. 2021 erkände Tyskland sitt ansvar för folkmordet och utlovade en ersättning på 1,1 miljarder euro fördelade på 30 år framöver.

Det känns som om en nordkoreansk konstnär varit inblandad även i museets dekorationer!

Reflektioner

Det jag skrivit här är ju väldigt kortfattat och förenklat, om komplicerade skeenden och samband. Min bild av Namibias situation idag är ändå ganska positiv, trots att de har mycket att kämpa med. Mest tack vare de tre guider vi hade chansen att djupintervjua – Zelma, Gad och Petrus (som guidade oss i Katutura). Om de är positiva, vem är jag att vara negativ? Zelma var enormt duktig, kvick och rolig, hon pratade elva språk och studerade historia. Vi stötte på henne ytterligare två gånger nära museet, det var där hon hängde över helgerna för att tjäna lite pengar. Det hon berättade utgjorde en grund för mina upplevelser i landet, och ökade min förståelse för dess villkor.

Vid vårt besök i januari i år pratade flera om Sam Nujoma som något av en levande legend; Namibias förste president och att han levde fortfarande, 95 år gammal – i ett land där medellivslängden är 58 år. Jag var på gång att skriva detta, då jag plötsligt läste att han gick bort den 8 februari 2025.

Zelma gör Namibiatecknet – titta på en karta så förstår ni! Tummen utgör Capriviremsan som kom till för att ge Tyska Sydvästafrika tillgång till Zambezifloden.