PeruRail från Cusco till Puno – en lyxig tågresa på hög höjd

PeruRail från Cusco till Puno – en lyxig tågresa på hög höjd

Den 25 september 2019. Efter vandringen på inkaleden är det dags att ta sig vidare söderut till Titicacasjön, och för den resan har jag bokat en tågbiljett. Tåget ska avgå klockan 07.10 från stationen Wanchaq i Cusco, och det är tydligt angivet på biljetten att man ska vara på plats en halvtimme innan avgång. Det är jag naturligtvis med god marginal. Taxibilen släpper av mig vid en port i ett plank, och där bakom finns tåget: PeruRails Titicaca train som ska göra en över tio timmar lång färd till staden Puno. Jag hinner ta en kopp kaffe i väntsalen tillsammans med några pratglada amerikaner, innan en uniformsklädd tågvärd kommer och visar oss till våra platser.

Wow, vilka tågvagnar! Fluffiga fåtöljer, heltäckningsmatta, bord med vita linnedukar och blommor i vaser. Jag får en fönsterplats i tågets färdriktning och sjunker ner i den mjuka fåtöljen med välbehag, efter att ha tagit några foton ända inne på den superlyxiga mahognyklädda tågtoaletten. Enligt informationen ska vagnarna vara i ”1920’s Pullman style” inspirerade av ett anrikt brittiskt bolag. Tänk er Mordet på Orientexpressen, fast utan mord förhoppningsvis… Tåget tuffar iväg i en snittfart på 35-40 kilometer i timmen.

Strax efter att vi rullat iväg går kyparen runt och tar upp beställningar på frukost. Den ingår inte i biljettpriset, som middagen och afternoon tea. Det finns mycket att välja på; omelett, ägg och bacon, sandwich, juicer, cappucino. Jag beställer toast, stekt ägg och ett glas färskpressad juice. I en tågvagn längre bort är det folkdans, musik och modevisning med alpackaullkläder, men jag orkar inte gå dit. Det är så gott att bara sitta efter den ansträngande vandringen, och jag lyfter bara på ändan två gånger under tio timmar.

Utanför fönstret passerar vi först Cuscos minst sagt ruffiga förstäder, men efter ett tag övergår landskapet till berg och floder, fält och små byar. Med den låga farten får jag en bra chans att se livet på den peruanska landsbygden och i de mindre städerna och byarna. Jordbrukare hackar fåror för hand och sätter ner potatis, de går med sina djur och kvinnorna har ofta barn på ryggen. De större barnen vinkar på tåget när vi kör förbi.

Efter drygt tjugo mil är vi framme vid La Raya, banans högsta punkt på 4335 meter över havet, och jag får alltså ett nytt personligt rekord efter inkaledens 4215 meter. Här gör tåget ett kort stopp. Vi får gå ur tåget och sträcka på benen, och indiankvinnorna står redo att göra business med sina textilier och souvenirer, eller erbjuda det klassiska fotot med ullig och gullig alpacka.

Solen skiner starkt men vinden är kylig på den här höjden. Alldeles bredvid rälsen ligger en gammal kyrka. Ja, människor bor och verkar faktiskt på den här altituden. När vi rullar vidare ser vi enorma flockar med alpackor.

alpackaflock

Medans vi har sträckt på benen har tågpersonalen dukat fram för middagen. Till förrätt serveras en peruansk potatissoppa med färska örter, osttoast och annatto-olja, milt och smakrikt på samma gång. Till varmrätt får vi välja mellan ”saltimbocca”; fläskfilé lindad i bacon, eller vegetarisk quinotto med svamp, sparris och andinsk örtpesto. Jag väljer det sistnämnda som alltså är en slags risotto av quinoa, och det smakar smaskens. Desserten är en ”chokladfrestelse” med nötpralin och jordgubbssås. Väldigt gott, men lite snålt med jordgubbssåsen. Till förrätt och varmrätt serveras ett glas vin, och till desserten kaffe eller te. En fantastisk måltid, även om aptiten inte riktigt är på topp på grund av mina känningar av höjden.

Tåget rullar vidare och vi passerar staden Juliaca på 3825 meters höjd över havet, en riktig storstad med över 270 000 invånare. En stark vind sveper in hela staden i ett grått dammoln, och tåget krypkör rakt igenom en gigantisk marknad där marknadsstånden ligger endast en halvmeter från rälsen på båda sidor. Det är kläder, grönsaker och alla pryttlar man kan tänka sig. På ett område ligger gigantiska högar med järnskrot, och en man svetsar något som ser ut som avgassystem.

Jag känner mig som den rikemansturist jag är, när jag beskådar folklivet utanför fönstret från min mjuka fåtölj. Väldigt få peruaner har råd att åka det här tåget, och det stannar inte ens i en stad av den här storleken. Å andra sidan finns det några lokaltåg som man måste vara peruansk medborgare för att få åka, så vi är dömda att vara åtskilda som tågresenärer. Många, både barn och vuxna, vinkar i alla fall på tåget där vi rullar förbi.

Det börjar mörkna och är dags för afternoon tea, men min mage har fått nog för idag och jag avstår. Efter tio och en halv timme och trettiofem mil når vi Puno vid Titicacasjön, på 3828 meter över havet. En mycket minnesvärd tågresa! Tågvärden går runt och tar upp taxibeställningar till respektive hotell, men jag frilansar och tar en egen taxi utanför stationen till mitt vandrarhem.

Glada miner i Juliaca

Om PeruRail

PeruRail är ett turistföretag som enligt egen utsago vill ge oss turister en oförglömlig upplevelse, och deras ambitiösa vision som kan hittas på hemsidan är ”En värld med lyckligare människor”. Det kostar på att bli lycklig. Den här resan kostade 245 USD inklusive middag med vin, men exklusive frukost och eventuella drinkar. Ja, jag hade nog kunnat hitta en bussresa för en bråkdel av priset och i längden föredrar jag ”normala” tåg, men en lyxig tågresa av det här slaget är något jag förmodligen bara gör en gång i livet. Och utsikten från tåget var hänförande!

PeruRail har ett annat tåg på linjen söderut: Belmond Andean Explorer, ett tåg med sovvagnar som går mellan Cusco, Puno och Arequipa.

De har också ett antal tåg som går mellan Cusco och Aguas Calientes/ Machu Picchu, men de tågen avgår från en annan station i Cusco som heter Poroy. Det allra lyxigaste tåget heter Belmond Hiram Bingham (stannar även i Ollantaytambo), mellanklassalternativen heter PeruRail Sacred Valley (stannar i Urubamba) och  PeruRail Vistadome (både Ollantaytambo och Urubamba). Lågprisalternativet heter PeruRail Expedition och det åkte jag med mellan Aguas Calientes och Ollantaytambo. Standarden var som ett bedagat svenskt regionaltåg, och så var det kväll och becksvart utanför fönstret.

Länk: Perurail

2019-12-13T15:37:12+00:0012 Dec 2019|4 Comments

4 Comments

  1. Marias Memoarer 2019-12-14 vid 14:45 - Svara

    Men åh vilket lyxtåg! Fåtöljerna ser så himla sköna ut!

    • Eva 2019-12-15 vid 11:58 - Svara

      Det var de verkligen! Passade naturligtvis på att sova middag i fåtöljen också.. Zzzz 🙂

  2. Daniel på FlyingDryden 2019-12-14 vid 12:27 - Svara

    Wow! Vilken häftig tågresa det ser ut att ha varit! Toan liksom! 😁

    • Eva 2019-12-15 vid 11:56 - Svara

      Ja, det var en upplevelse… t.o.m. att gå på toaletten 😀

Lämna en kommentar