Villa d'Este - ett sprudlande sceneri!

Trädgårdsresa i Italien – del 2

Den andra trädgården jag besökte under min resa i Italien var Villa d’Este i staden Tivoli, drygt tre mil öster om Rom. Av vad jag läst och sett i förväg förstod jag att detta skulle vara en trädgård helt annorlunda än Ninfa. En trädgård präglad av form, struktur och tämjt vatten. Utsedd till ett av UNESCO:s världsarv av ”enastående universellt värde”, och ett ypperligt exempel på den italienska renässansen.

Villa d’Estes historia

Mannen som en gång i tiden beställde trädgården var kardinal Ippolito II d’Este, som levde 1509-1572. Han suktade starkt efter att bli påve och kandiderade hela fem gånger, men lyckades aldrig nå den eftertraktade posten. Anläggandet av trädgården tros ha varit ett sätt att imponera och visa sin ställning, och den som anlitades för planeringen var arkitekten Pirro Ligorio. Trädgården stod klar runt 1549, och vissa kompletteringar gjordes av Gian Lorenzo Bernini under åren 1660-61.

Trädgården ligger i en terrasserad sluttning med en höjdskillnad på 45 meter. En del av floden Aniene leddes in för att möjliggöra det stora antalet fontäner, kaskader, strålar, fall och bassänger, och allt fungerar med hjälp av tyngdkraften, utan några pumpar. Avancerad ingenjörskonst från 1500-talet! Villa d’Este gick igenom en svår tid under 1700- och 1800-talet då platsen förföll och merparten av de lösa konstföremålen avlägsnades, men en renovering påbörjades 1922 och trädgården är nu återställd till sin forna glans.

Utsikt från trädgården

En rundvandring i trädgården

För att komma till trädgården fick jag gå genom palatset. Möblemanget är alltså borta men rummen går minsann inte av för hackor ändå; väggarna finns ju kvar. De är dekorerade med extra allt och en stor dos humor.

Så kul konstnären haft här!

Efter att ha irrat runt lite i korridorerna hittade jag ut i trädgården. Den delas in i tre etage i den ganska branta sluttningen, och det var svårt att hitta den ”rätta” vägen. Gångvägar och trappor går kors och tvärs, och någon är en återvändsgränd. Vyerna ses från ovan, och från nedan. Här finns Fontana del Bicchierone från 1661, Fontana dell’Ovato från 1567 och Cento Fontane– jag räknade inte men det sägs vara fler än hundra strålar som faller ut genom munnen på olika pillemariska figurer.

Fontana del Bicchierone från ovan

Fontana del Bicchierone från nedan

Fontana dell’Ovato från ovan

Fontana dell’Ovato framifrån

Fontana dell’Ovato inifrån

Cento Fontane

Om man spottat ut vatten i 475 år är det inte konstigt att hakan blivit lite vek…

Jag rörde mig vidare ner till den andra sektionen, där ingressbildens tre bassänger bryter av. I änden ligger Fontana di Nettuno, trädgårdens galaföreställning som brusar och sprutar kaskader i ett högljutt dån.

En av trädgårdens många Grotto, med skira adiantum utmed väggarna

Blommorna har en tillbakadragen roll i trädgården, men här är några allium bland annat

Dekorativa gångar, men århundradena har gjort dem blankslitna och lite hala

Här ser man några av trädgårdens pampiga träd, samt akantusspiror till vänster

Fontana di Nettuno: Neptuns fontän

Den nedersta delen av trädgården är av lugnare art, och användes på sin tid som fruktträdgård och köksträdgård. Även kardinaler måste ju äta! Allra längst ner i trädgården finns Fontana di Diana Efesia från 1611, gjord med inspiration från statyer från 200-talet. Jag vandrade upp och tillbaka utmed trädgårdens sydvästsida och nådde Fontana di Rometta byggd 1567-70 som en teaterscen föreställande Roms sju kullar.

Från trädgårdens nedersta punkt upp emot huset

Fontana di Diana Efesia

En del av Fontana di Rometta

Trädgården gjorde mig upprymd, och jag skrattade till för mig själv flera gånger! Jag har en tendens att slösa på utropstecken i text, men här är det befogat. Hela trädgården är som ett utropstecken: ”Se på mig!!!” Och i denna formgivna skapelse från 1500-talet; fanns det någon inspiration att ta med till den egna trädgården? Jo, något om att skoja till det och bejaka fantasin. Och gärna låta ett vatten porla någonstans. Jag gillade också kontrasterna i materialen: stenhård marmor, mjukare kalksten/travertin och porös lavasten inklädd i grönska.

Praktiska råd

Ta sig dit

Jag tog tåget till Tivoli från Roma Tiburtina, Roms näst största station och en modern sådan, knappt tre kilometer från Roma Termini. Biljetten kostade 3 euro och tåget avgick från binario 3 EST (OBS: vilket inte alls är den östra delen av binario 3 utan ett helt eget spår i bortersta änden av stationen). Tågresan tog en timme, med vackra vyer mot slutet, och tåget stannade vid stationen öster om floden. Därifrån är det en kilometers promenad till Villa d’Este, vars ingång är diskret och ligger till höger om kyrkan Santa-Maria Maggiore.
Det finns också bussar har jag förstått.

Santa Maria Maggiore och ingång till Villa d’Este till höger

Köpa biljett

Trädgården är öppen alla dagar i veckan från morgon till kväll, utom på måndagar då det öppnas från klockan 14.00. Jag hade förköpt biljett, vilket inte verkar vara nödvändigt men ändå ganska bekvämt: jag fick gå förbi en lång kö. Biljetten kostade 19 euro (17 €+ 2 € serviceavgift) och köptes via länk: Villa d’Este

Omgivningarna

Villa d’Este ligger alltså i utkanten av staden Tivoli, en lugn småstad. Staden har faktiskt gett namnet åt vad vi idag förknippar med ordet tivoli: i slutet av 1700-talet skapades en nöjespark i Paris: Jardin de Tivoli med namn efter den italienska staden, och namnet blev med tiden synonymt med nöjespark.

I utkanten av Tivoli ligger också resterna av Villa Hadrianus, uppförd mellan år 118 och 138 e.Kr. Husägaren var alltså samme man som var iväg till Britannia och byggde mur (Hadrianus mur tvärs över Storbritannien). Här hade också poeten Horatius ett sommarställe årtiondet före Kristus födelse. Har du koll på antikens poeter? Denne man har myntat ett begrepp som lever än idag: Carpe Diem (fånga dagen). Tänk om han fått royalties för alla väggprydnader som producerats under de senaste åren. Med mitt besök i Villa d’Este har jag i alla fall fångat en dag att minnas!