Min sista resa för sommaren planerades främst utifrån att jag ville få till ett besök i Dalby Söderskog, den enda nationalparken i södra Sverige som jag inte varit i. Men att susa iväg nästan trettio mil bara för att sätta min fot i en liten skånsk skog kändes onödigt. Jag gjorde en inventering; vad hade jag mer för skånska besöksmål på min lista?

Medborgarhuset i Eslöv

Medborgarhuset i Eslöv har seglat förbi mig i någon text som ett ypperligt exempel på arkitektur, och mitt intresse växte ytterligare när Gert Wingård tog dit några deltagare i programmet Husdrömmar, för att förevisa den perfekta trappstegsekvationen. Ett stopp i Eslöv fick det bli.

Jag blev hänförd! Byggnaden ritades av Hans Asplund för en arkitekttävling som han vann endast 26 år gammal, och den uppfördes mellan 1955 och 1957. (Hans är för övrigt son till Gunnar Asplund, en av arkitekterna bakom världsarvet Skogskyrkogården.) Helheten är perfekt; formerna, de gedigna materialvalen, omsorgen om detaljerna. Hans Asplund ritade allt ner till möblemanget, armaturerna och askkopparna i mässing på i stort sett varje pelare – just där har väl tiden sprungit förbi, men snygga är de fortfarande. Medborgarhuset är vanligtvis öppet vardagar 09.00-16.00. Jag identifierades snabbt som husturist och blev tipsad av en förbipasserande personal om möjligheten att se en kort informationsfilm på en skärm i foajén. De är med rätta stolta över sitt hus.

I mitten av byggnaden finns ett atrium; inbyggt uterum. På pelarna askkoppar!

I stora salen med scen finns vanligtvis 450 karmstolar, men nu möblerat för någon sittning

Marmortrappan ner till garderoben

Storkar!

Den här höjdpunkten var långt ifrån planerad. När jag åkte vidare mellan Eslöv och Dalby Söderskog på ganska små vägar fick jag se ett fält fullt av långbenta fåglar. En och annan trana är jag van vid i min hemtrakt, men detta såg ut som storkar!? Finns det ens så många storkar i Sverige? Så fort det kom en liten parkeringsficka stannade jag och klev ur bilen för att titta. Den enda gången jag sett stork tidigare var i Lettland i mitten av 90-talet, i ett lågintensivt jordbrukslandskap med diken och våtmarker.

Tillbaka i bilen blev det omedelbart en Google-session: Stork Skåne. På så sätt fick jag lära mig om Storkprojektet som drivs av Naturskyddsföreningen i Skåne och Skånes Ornitologiska Förening. Projektet har pågått sedan 1989 med mål att bygga upp den vilda stammen. Jag kunde också läsa att ett storksläpp av ungstorkar hade skett 24 juli vid ett av hägnen: Hemmestorps Mölla, ganska nära där jag såg dem.

Dalby Söderskog

Dalby Söderskog är inte bara Sveriges utan också Europas minsta nationalpark med sina 36,5 hektar. Nationalparken bildades redan 1918 som exempel på en sydsvensk lövskog med ek och bok. Men samma misstag gjordes som till exempel på Ängsö i Stockholms skärgård; i och med nationalparksstatusen förbjöds bete, och en igenväxning startade. Eken har minskat i antal men i parken finns också bok, ask, alm och hassel – den har övergått från betad skog till naturskog med viss röjning.

Mina förväntningar var små; lite lövskog är ju inget som får mig att tappa hakan precis. Men utifrån dessa låga förväntningar blev jag positivt överraskad; med Kroppekärrsrundan på 2,3 kilometer rundade jag hela parken på en lättgången stig, med sikt mot det skånska öppna landskapet på ena sidan och tät skog och ett plockepinn av fallna stammar och grenar på den andra. En fin promenad! Till nationalparkens försvar ska också sägas att vårblomningen ska vara mycket vacker, samt att parken dockar an till naturreservaten Dalby Norreskog och Skrylle, där det även finns ett naturum, och därmed bildar ett större skyddat naturområde.

Ales stenar

Min färd gick vidare till Kåseberga, för att se Sveriges största skeppssättning Ales stenar. Från parkeringen är det en cirka 800 meter lång promenad upp till Kåsehuvud, med magnifik utsikt över Östersjön. Skeppssättningen består av 59 block på cirka 5 ton vardera, och är 67 meter lång och 19 meter bred. Den är daterad till yngre järnålder, runt år 600, och stenarna är av granit, gnejs och sandsten.

En mäktig plats med historiens vingslag, men med en liten liten känsla av spektakel på grund av den stora turistströmmen och alla selfies och poserande för foton, och då måste ju detta ändå vara slutet på säsongen. Jag hade önskat att jag haft möjlighet att pallra mig dit till soluppgång eller solnedgång, och då med ensamrätt…

Vilken fantastisk dag! Fyra fina upplevelser inom områdena natur och kultur. Och den var inte slut ännu, efter incheckning på Ystad camping väntade ett restaurangbesök i toppklass och ett härligt bad i havet. Men det berättar jag om en annan gång.