Carl von Linné levde 1707 – 1778 och är troligen Sveriges genom tiderna mest internationellt kände vetenskapsman. Han är fortfarande relevant inom botaniken; han uppfann en metod för klassificering, och ett system för namngivning av växter och djur som fortfarande används över hela världen. Såklart man blir lite starstruck, om man är intresserad av växter! Vid mitt senaste Stockholmsbesök bestämde jag mig för att åka till Uppsala och besöka hans hem och arbetsplats, för att känna den botaniska historiens vingslag.

Linnéträdgården

Det som nu heter Linnéträdgården är Sveriges äldsta botaniska trädgård, anlagd år 1655 av Olof Rudbeck d.ä. för att medicinstudenterna skulle kunna studera medicinalväxter. I mitten av 1700-talet tog Carl von Linné över, som professor i medicin och botanik vid Uppsala universitet. Det var en ny insikt för mig; att medicin och botanik hade en så stark koppling vid denna tid. Medicinalväxter var något som fanns att tillgå vid hälsoproblem, och de ter sig i nutid mer rimliga än åderlåtning och andra tvivelaktiga hälsokurer.

Inom trädgårdens gränser ligger också Linnémuseet; det som var Linnés hem mellan åren 1743-1778. En fin bostad efter tidens mått. Här bodde han med fru och så småningom fem barn, samtidigt som han höll föreläsningar och klassificerade växter och annat från naturen i husets rum. Sonen Carl von Linné den yngre som föddes 1741 följde i faderns fotspår och tog efter hans död över som professor, men dog redan 1783: 42 år gammal.  De fyra döttrarna? Ja, det var andra tider då. De fick gå i lära hos sin mor för att bli dugliga fruar och husmödrar: med goda kunskaper inom matlagning, vävning och broderi.

Linnés herbarieskåp

I takt med att både familjen och samlingarna växte så blev de allt mer trångbodda. Carl von Linné lät bygga Orangeriet efter Carl Hårlemans ritningar och stora delar av samlingarna kunde flytta dit, så även växter som behövde skydd över vintern. Den tidens intensiva samlande innefattade även djur, i trädgården fanns apor, tvättbjörnar och olika fåglar.

Trädgårdens odlingar är inte jättestora; en avdelning med perenna (fleråriga) växter och en avdelning med ettåriga växter, och de hade inte kommit så långt när jag var där den 2:a maj.

Orangeriet

Kejsarkronor – Fritillaria imperialis

Uppsala botaniska trädgård

Jag traskade vidare, knappt två kilometer genom Uppsala centrum och ett antal år framåt i historien. Efter Carl von Linnés död (både den äldres och den yngres) tog en av Linnés lärjungar: Carl Peter Thunberg över. Den befintliga botaniska trädgården befanns vara för liten, så 1787 donerade Gustav III Uppsala slottsträdgård till ny botanisk trädgård. På hundraårsdagen av Carl von Linnés födelse: 1807 invigdes Linneanum i slottsträdgården, en maffig klassicistisk byggnad som bland annat innehåller festsalen Linnésalen och ett orangeri. Framför Linneanum finns en stram barockträdgård planlagd redan 1744.

Brungul klocklilja – Fritillaria acmopetala, alltså samma släkte som kejsarkronorna på bilden ovan

Slottsträdgården är imponerande på sitt sätt, men botaniskt sett är den nyare delen söder om Norrbyvägen mer intressant. Här finns stenpartier, växter indelade utifrån olika geografiska områden och olika släkten, och det tropiska växthuset fyllt av frodig och färggrann växtlighet.

Entré till nyare delen

Tropiska växthuset och köksträdgården – ännu tom

Sibirisk nunneört – Corydalis nobilis har en spännande Linnéanknytning: Carl von Linné fick frön 1765 av en naturforskare som varit på resa i Sibirien, med förhoppningen att det var löjtnantshjärta, en växt han endast sett i torkat tillstånd. Det sägs att han inte blev allt för besviken ändå; nunneörten var både vacker och nymodig. Löjtnantshjärtat kom så småningom till Sverige, men först på 1800-talet.

Magnolia ’Galaxy’

Hundtandslilja – Erythronium ’Pagoda’

Altajbacksippa – Pulsatilla ambigua

I växthuset: Rosenskärm – Medinilla magnifica

Växters vetenskapliga namn

Det där systemet med vetenskapliga namn (eller latinska namn som det oftast kallas), är det något för ”vanligt” folk? Eller är det något för dem som helt enkelt vill göra sig lite märkvärdiga?

Om man fördjupas i sitt växtintresse förstår man hur användbara de vetenskapliga namnen är. De är de botaniskt intresserades esperanto, de är internationella!  När jag såg en skylt på ett träd i Laos: Betula alnoides, så visste jag med säkerhet att det var en slags björk. Namnen berättar om växternas släktskap, och de säger ofta något om växterna i sig; hur de ser ut, var de trivs. De nationella namnen däremot kan vara vanskliga, redan över de nordiska gränserna. Om en dansk pratar om vintergaek, så menar han snödroppe (Galanthus nivalis) och inte vår gula vintergäck (Eranthis hyemalis). Och när en norrman säger geitrams, så tänker jag på getrams, en böjd sirlig vit skogsblomma (Polygonatum odoratum) och inte den mjölke/rallarros (Chamaenerion angustifolium) som norrmannen ser framför sig. De vetenskapliga namnen är helt enkelt ett användbart språk att behärska.

 

Även om det var lite tidigt på säsongen var jag mycket nöjd med mitt Uppsalabesök. Som Linnéturist har jag tidigare sett hans födelseplats Råshult i Småland, och nu återstår bara sommarstället en mil utanför Uppsala: Linnés Hammarby.