Min färd gick vidare med minibuss från Siam Reap i Kambodja mot Laos, och det var tydligt att vi närmade oss en landsgräns. För att understryka övergången mellan länderna gick vägstandarden ner till gropig och dammig grusväg i flera mil, för att avslutas med en gränskontroll med omständliga blanketter, saltade visumavgifter och strikta vakter i skärmmössa. Till slut släpptes vi ändå in i Laos (yippie!) och efter knappt två mil nådde vi Nakasong. Där väntade små båtar som skulle ta oss över till Don Det, en av alla öar i Si Phan Don: ”4000 Islands” i ett delta i Mekongfloden. Är det någon som har räknat dem? Är de kanske bara -låt säga 3973? De är i vilket fall många; en del är större och några är så små att de svämmas över under regnperioden.

Passagerarbåtarna

Mama Leurth Sunset Guesthouse

Vid bryggan där båtarna ankom stod flera personer och raggade kunder till sina boenden. Jag hade inte vågat chansa utan bokade i förväg via Booking.com, och letade mig fram till Mama Leurth Sunset Guesthouse som låg några hundra meter därifrån. Rummet var rent, kalt och rymligt med eget badrum, det kostade 180 kronor natten och hade en vidunderlig utsikt över floden och solnedgången. Jag åt kvällsmat på en fullsatt indisk restaurang en bit därifrån – fullsatt är ett bra tecken – och sedan var det läggdags efter en lång dag. Luftkonditioneringen brummade och blåste så pass att jag fick bygga upp ett litet vindskydd av kuddar att söka lä bakom.

Rent, funktionellt och omysigt rum…

…men man kunde ju alltid titta på utsikten!

Samma utsikt dagtid

Med en frukost i magen bestående av mango lassi, laos-kaffe, bröd och stekt ägg var jag redo för dagens äventyr; jag hade bestämt mig för att hyra en cykel och utforska ön på egen hand. Mitt gästhus hade skraltiga cyklar att erbjuda för motsvarande tio kronor dagen, och jag gav mig iväg söderut utmed öns västra sida. Jag är en ovan cyklist, vägen var smal och gropig och där sprang höns och kycklingar, men snart fick jag in snitsen och hittade tempot någonstans mellan styrfart och höns-säker fart. Så fint att uppleva lite landsbygd: grönsaksodlingar, kossor, skördade risfält och flodbanken strax intill. I en vägkorsning stötte jag på två småflickor som ville vara med på foto, och innan vi skiljdes åt gjorde vi High-Five.

Upphöjd grönsaksodling

Grönsaksodling ute på små öar

Bron och järnvägen

Efter cirka tre kilometer var jag framme vid bron mellan Don Det och Don Khon. En stabil stenbro mellan två öar som saknar biltrafik, hur kommer det sig? Förklaringen kom strax därefter. Under ett tak stod ett gammalt ånglok från tiden då här fanns en kort järnvägslinje, färdigställd år 1894. Mekongfloden var (och är) en viktig farled, men vid detta området blev det stopp på grund av forsar och fall. Järnvägen byggdes för att forsla folk och varor förbi fallen, för vidare resa uppför floden. På 40-talet var landvägen mer utbyggd, järnvägen förföll och nu återstår bara bron, banvallen och detta gamla lok.

Det gamla loket

Kartan visar hur sträckningen för järnvägen gick, men också hur fall och forsar ligger som ett band över deltat.

Tad Somphamit vattenfall

I området finns alltså flera vattenfall, bland annat Khone Phapheng som är Sydostasiens största, inte så högt men med en imponerande bredd. För att ta mig dit krävdes både färjetur och en längre cykeltur, så jag riktade istället in mig på Tad Somphamit, två kilometer sydväst om bron. I en liten kur såldes biljetter för cirka femton kronor, och en smal stig och en ranglig träbro ledde vidare in på området. Här fanns en servering med kylda drycker under skuggande tak, en byggnad med prydliga toaletter, ett litet tempel och badande vattenbufflar. Och så fallen då. Inte heller här var det någon höjd att tala om, men en imponerade bredd och kraft i vattenmassorna.

Först var fallen mycket modesta…

…men jag ville ju gärna se lite mer…

…och här var det fart och kraft!

Buffelsiesta

Mama Leuah Guesthouse

På tillbakavägen utmed Don Dets östra sida fanns det asfalterad cykelväg. Jag stannade till vid restaurangen och gästhuset Mama Leuah som drivs av en tysk och hans laotiska fru, och här kan man beställa både västerländska rätter och lokal mat. Jag hade ju inte tagit mig ända till Laos för att äta schnitzel, utan det blev en av landets nationalrätter: Larb (eller laab), en slags köttsallad med färs, mynta, koriander och salladslök. Till detta den lokala ölen Beerlao, en ljus lager. Maten var ok men inte mer än så, den var fräsch och smakrik med kryddörterna men lite för ”blöt” för min smak. Jag tog kycklingfärs, kanske hade fläskfärs varit bättre.

Jag trampade sakta tillbaka till byn och konstaterade nöjt att jag hade fått ihop över en mil på cykel, och detta utan några incidenter!

Larb och Beerlao

Solnedgång

Så nalkades kvällen och en annan av öns främsta och återkommande begivenheter: solnedgången. Jag satte mig på en servering i utkanten av byn med utsikt över floden, och åt en lätt kvällsmat: pannkaka med banan och chokladsås. Sedan var det dags att granska drinklistan; efter att tidigare under dagen ha testat både Lao coffee och Beerlao toppade jag nu med Lao Lao, den lokala riswhiskyn. Jag hann med både en Mojito och en Fruit punch med lao lao till priset av tio kronor styck, innan den röda solen sjönk bakom någon av de fyratusen öarna i  Mekongfloden.

Lao Lao-Mojito

Don Det och Don Khon är riktigt avslappnade backpackerställen med en låg prisnivå och relativt få turister, då området ligger lite avsides till i Laos allra sydligaste ände. Det är en härlig plats! Jag hade lätt kunnat spendera en hel vecka här, gå ner i varv, dricka drinkar och käka oräkneliga bananpannkakor. Hade rastlösheten kommit över mig hade jag hyrt kanot och paddlat i floden.

Men nu har jag i alla fall varit där: Been there, Don Det!