Jag hade tänkt avsluta mitt besök i Laos med en heldag i Pakxé, en stad med knappt 80 000 invånare och provinshuvudstad i Champasack; landets sydligaste provins. Min tanke var att täcka in både stad och landsbygd, men efter att ha checkat in på hotellet runt tre på eftermiddagen och tagit en sväng på stan så tänkte jag om: landsbygden är mer intressant. Hotellet erbjöd organiserade rundturer på Bolavenplatån, en högplatå öster om Pakxé som är känd för bland annat sina kaffeplantager. Jag slog till och bokade en heldagsutflykt för 55 US-dollar.

Klockan åtta morgonen därpå stod vår lilla grupp redo i foajén: ett danskt par: Jörgen och Dorthe, en fransman och så jag. Chaufförens språkkunskaper var begränsade, men han log vänligt och visade in oss i den stora bilen med sju säten och något så exklusivt som säkerhetsbälten, och så bar det iväg. Pakxé ligger på cirka 100 meter över havet, och platån på mellan 1000 och 1350 meter över havet, så det var en ganska rejäl höjdskillnad men stigningarna var långsträckta.

Tad Fane

Vi gjorde första stoppet knappt fyra mil österut, vid vattenfallet Tad Fane (Tad betyder helt enkelt vattenfall så det blir lite tårta på tårta att säga så, men med allas våra begränsade kunskaper i laotiska så är det bäst att vara tydlig). Det här är ett tvillingfall: två vattendrag som kastar sig utför ett stup som är 120 meter högt, och de bildar därmed Laos högsta vattenfall.

Över den djupa dalgången satt några vajrar: en Zipline! En grupp med ungdomar fick en genomgång, och sedan bar det iväg. Först ut var en tjej som med ett krampaktigt leende gjorde v-tecknet när hon fotograferades av medåkaren, vars arbetsuppgift var att dokumentera färden. Själv ägnade jag mig åt lite stillsamma botaniska utforskningar istället; där fanns orkidéer som växte som epifyter (på träd) och parkförvaltarna hade varit vänliga nog att sätta upp skyltar med latinska namn på vissa träd. Latin är toppen, på så sätt fick jag veta att ett träd hörde till släktet björkar och ett annat till släktet ekar.

Orkidéer med fröställningar

Betula alnoides – helt klart en björkstam!

Tad Gneuang

Nästa fall låg bara några kilometer därifrån. Det figurerar lite olika stavningar: Tad Gneuang, Yuang eller Yeuang, som det kan bli vid transkriberingar från ett annat alfabet. På vägen från parkeringen passerade vi ett litet turistområde, och sedan gick vi vidare nerför ganska branta stentrappor för att komma till fallets botten. Mycket försiktigt – att hamna på sjukhus i Laos med bruten fot var bäst att undvika. Det här vattenfallet är bara 40 meter högt, men väl så imponerande eftersom vi kunde komma ganska nära.

Uppe på höjden ovanför fallet rann strömmen fram i en stillsammare idyll. Här fanns sittbänkar, små vandringsstigar och en bro över till andra sidan vattnet, där ett gäng mildögda kor och kalvar tagit siesta. På tillbakavägen genom turistområdet passerade vi fyra vackra kvinnor i färgglada dräkter med en korg bredvid, för frivillig dricks om man ville fotografera. I Laos finns många etniska grupper, enligt Wikipedia 47 huvudetniciteter med 149 undergrupper. Flera av grupperna bor i olika byar på platån, men vilken dessa damer tillhörde vet jag inte.

Tad Lo Lodge

Vi stannade till i en by för att besöka en marknad; chauffören lyckades förmedla att ruschen varit på morgonen, och nu var det bara några få kvinnor kvar med sina rotfrukter och grönsaker utlagda framför sig. Jag köpte ett litet armband av snäckor av en kvinna, ett sätt för henne att tjäna några kronor och för mig att hjälpa.

Färden gick vidare till Tad Lo Lodge där vi fick beställa lunch. Tad Lo är alltså ytterligare ett vattenfall, eller som jag förstått det en kedja av tre fall. Vi hade utsikt över strömmen där ett gäng barn roade sig med att bada.

Vid Tad Lo Lodge

Mister Viengs kaffefarm

Besöket hos Mister Vieng var den absoluta höjdpunkten. Förutom möjligheten att få lära mig mer om växter och jordbruk i Laos, så var Mr. Vieng en riktig underhållare med humor och en outtröttlig svada (på förståelig engelska). Han hade fru och två döttrar, och de tillhörde folkgruppen Katu som har ett eget språk och egna seder och religion. Mr. Vieng berättade att han drömt om att studera, men att inga pengar fanns. Nu hade han istället byggt upp sitt lilla turistföretag som tar emot mellan tio till trettio gäster per dag, beroende på säsong. När pandemin kom blev det tvärstopp och svårt berättade han, men tillade ”Nu är jag glad igen!”

En kort resumé av mina inhämtade kunskaper om Mr. Viengs kaffeodling och jordbruk på Bolavenplatån: Han odlade tre arter av kaffe, för att sprida riskerna och för att de trivs på olika höjd över havet: Coffea arabica som har högst kvalitet men också är mest krävande, Coffea robusta med kraftigare smak och lämpad för espresso, Coffea liberica excelsa som har mindre smak men är mycket tålig, och växer som träd snarare än som buskar. Kaffeplantorna kan bli upp till 25 år innan de byts ut. Mr. Vieng visade oss processen från skörd till kaffe, som enligt honom tar minst två veckor: hur han skalar frukterna, torkar bönorna och rostar dem.

Här ”stampas” kaffefrukterna så att skalen kan sållas bort från bönorna

orostade bönor

På gården odlas också mycket maniok (eller kassava), ett baslivsmedel i många länder. Här fick jag svaret på vad det var jag sett från bussfönstren i både Kambodja och Laos; de kupade raderna med buskiga växter, knippen av spön och skivade rötter på tork utmed vägarna. Maniok växer ungefär som en dahliaknöl, och en kvinna demonstrerade hur hon drog loss roten i den torra marken med en lång stång med krok som fungerade som en hävstång. Rötterna återanvänds inte som utsäde (som potatis eller dahlior) utan man klipper istället bitar av stjälkarna och sätter som sticklingar.

Maniokodling

Maniokstjälkar, till sticklingar men säkert annat också – allt används!

Det var också intressant att se hur Mr. Vieng samodlade på sin gård. Här växte kaffebuskar i en salig blandning med jordnöt, banan, ananas och papaya. Han berättade att ormar ibland gömmer sig bland bladen; svarta och bruna gick an men de gröna var svåra att se, och han väntade på att hitta en riktigt stor orm som han kunde stoppa ner i ett kärl med brännvin till ormsnaps. Efter denna information höll vi behörigt avstånd till alla buskar! I en buske hittade han ett myrbo bland bladen, som han mosade till lite lätt och sedan bjöd oss att smaka. Lätt syrligt, sa de som nappade på erbjudandet. Sist på rundan passerade vi hans bostadshus, traditionellt byggt på pålar, där kaffebönor och maniok låg på tork.

Mr. Viengs hus med kaffebönor på tork

Maniok på tork i byn

Färden gick hemåt igen, över skraltiga träbroar, genom byar och på lägre höjd förbi stora bananodlingar. Vi var trötta efter en lång dag och många intryck, men efter en kort siesta och uppfräschning på hotellet samlades vi på hotellets takbar för att ta en drink och prata om dagens upplevelser, överens om att det varit en intressant och givande dag!

Besöket i Laos gav mig mycket att reflektera över. Laos är ett av de 47 länder som ingår i FN:s grupp MUL: Minst utvecklade länder (det som i min barndom kallades ”U-länder”). Deras BNP ligger på 3-4 procent av Sveriges, både som land och per capita. Cirka 80 procent av befolkningen försörjer sig på jordbruk, skog och fiske, motsvarande siffra i Sverige är 2 procent. Ändå var det långt ifrån någon misär vi såg utan ganska välhållna bostäder, många människor som arbetade tillsammans i gemenskap på åkrarna eller i hushållen, allt togs tillvara och inget tiggeri förekom. Jag önskar alla människor tillgång till sjukvård, utbildning och demokrati, men helt klart finns det något att imponeras av i ett av världens fattigaste länder.