Mat och dryck i Mongoliet

Det finns nog ingen som kommer på tanken att åka till Mongoliet för matens skull, men det är inte heller någon som ska behöva tveka av den anledningen. Före min resa dit hade jag läst i en reserapport att allt som bjöds var stekt get, grillad get och kokt get, och det omöjliga i att överleva som vegetarian i Mongoliet. Men researrangören Nomadic Journeys kock trollade fram goda, rikliga och omväxlande måltider till både frukost, lunch och middag, även speciella rätter till en kvinna i gruppen som var vegetarian. Maten var lätt anpassad efter västerländsk smak, och innehöll en hel del grönsaker. Men jag erkänner; det estetiska var inte på topp och matbilderna blev ovanligt få.

Huvudstaden Ulaanbaatar är befriande fri från McDonalds-restauranger och andra kedjor, men om hemlängtan sätter in går det att hitta västerländska rätter som pizza och caesarsallad. Det kan vara bra att undvika caesarsalladen! Resultatet av den har jag skrivit om här: Min bästa värsta reseupplevelse

Efter min ödesdigra fadäs med salladen höll jag mig strikt till stekt och friterad mat. Min favorit blev khuushuur, en friterad pirog fylld med kött och lök. Den kunde man köpa i både gatustånd och på restaurang. Vid ett tillfälle pekade jag ut den på bild i en meny… men den serviceinriktade servitören kontrollfrågade: ”Liver?” Nej, ingen lever tack… jag styrde snabbt om beställningen till nötkött.

Något jag läst om före resan var airag, den jästa stomjölken som är partydrycken nummer ett i Mongoliet under sommartid, med en alkoholhalt på 2-3 procent. Utanför idrottsstadion i Ulaanbaatar såg jag salustånd där drycken såldes både i mugg och tappad i återvunna pet-flaskor. Jag cirklade runt lite, men vågade inte. Under eftermiddagen vid hästkapplöpningen såg jag folk komma ut ur en jurta med muggar och flaskor med den vita drycken. Nu eller aldrig, tänkte jag. Detta är kanske min enda chans i livet att dricka airag. Så jag hukade mig och gick in i den låga dörren till jurtan för att beställa. Jag bad att få en skål, som de andra bargästerna på plats, istället för plastmugg.

Hur smakade det? Som om man vispat ihop en öl med kefir, med en liten odefinierbar bismak. Inte gott, men inte odrickbart… Jag antar att det är en vanesak. Det var mycket i skålen, jag drack bara upp hälften, och på behörigt avstånd från jurtan sköljde jag ner den sista bismaken med en Sprite-läsk.

Ni har säkert känt den sura doften av öl kring en överförfriskad öldrickare någon gång. På lördagskvällen var det konsert på Sukhbaatar-torget i centrum, och jag kände tydligt igen lukten kring några lätt berusade ynglingar; de hade halsat den svagt alkoholhaltiga drycken airag i ansenliga mängder. Mongoliets svar på mellanöl!