Länderna på Balkan och i forna Jugoslavien har en komplicerad historia som sträcker sig långt tillbaka i tiden och fram till de hemska krigen under 90-talet, och relationerna verkar inte vara helt friktionsfria i dagsläget heller. Jag minns tankarna på 90-talet när jag nåddes av rapporteringen om krigets fasor; kunde detta verkligen ske inom Europas gränser – ännu en gång? En del funderingar väcktes igen under min resa, och när jag kom hem lånade jag boken Jugoslaviens undergång: Krigen, freden, framtiden av Sanimir Resic, historiker och docent vid Lunds universitet. Boken är sprängfylld av skeenden och sammanhang, sida upp och sida ner utan tillstymmelse till luft mellan textstyckena. Min känsla kvarstår: det är väldigt komplicerat. Ändå, under mitt besök i Belgrad råkade jag hamna på Jugoslaviens museum, och jag vill berätta om några intryck därifrån.

Det gick inte att köpa platsbiljett på tåget från Belgrad till Bar över nätet, så jag åkte ut till tågstationen i god tid för möjligheten att planera om i det fall det skulle vara fullbokat. Inga problem, biljetten inhandlades raskt och sedan hade jag flera timmar tillgodo på världens tråkigaste tågstation, utan matservering och en bra bit från centrum.  Hur skulle jag fördriva tiden? Min karta visade att det var rimligt gångavstånd till Museum of Yugoslavia, och något som hette House of Flowers. Blommornas hus, det lät som något för mig. Jag kom fram och köpte biljett, och förstod att House of Flowers inte var något annat än Titos mausoleum.

Kuća Cveća – Blommornas Hus

Titos mausoleum

I detta mausoleum vilar alltså Josip Broz Tito, född 1892, död 1980 och Jugoslaviens regeringschef och senare president från 1945 fram till sin död. Bredvid, i en mindre marmorsarkofag, vilar nu också hans fjärde och sista fru Jovanka Broz, född 1924 och död 2013.  Själva mausoleet är ljust, stilrent och respektfullt, om än kantat av utställningslokaler på båda sidor. Där stod hans pompösa skrivbord och där fanns foton på honom och hans liv och gärning. En del ägnas åt bilder från hans begravning och en noggrann genomgång av vilka personer och nationer som hedrade Tito med sin närvaro, och utpekande av de få nationer som uteblev. På en stol i lokalen satt en vakt som verkade ha suttit där sedan 1980, en gammal man i grågrön medaljprydd uniform och tillhörande mössa med blank skärm.

Titos grav

Titos skrivbord

Jugoslaviens museum

Efter besöket i mausoleet gick jag genom en liten skulpturpark och in i den övre ingången till ett långsmalt museum, för att följa samlingarna i etage nedåt i sluttningen. Jugoslaviens museum är i stort sett synonymt med Titos museum, och ett helt okritiskt sådant. Förutom några få inslag som till exempel tidstypiska ”moderniteter” från 70-talets Jugoslavien och en förklarande text om landets umbäranden under den tyska ockupationen 1941-1944, så rörde sig allt kring Tito.

Vilken enorm personkult! Tito var som jultomten, med skillnaden att han fick presenter istället för att ge bort dem. Monter efter monter med gåvor från skolklasser, privatpersoner, företag, organisationer och besökande statsöverhuvuden. Allt från teckningar, broderier och ryamattor med Titos bild, till modeller, målningar och värdefulla gåvor från andra länder.

”Vi är Titos, Tito är vår”

”Till vår älskade president, kamrat Tito, på hans födelsedag” från Kolektiv Industrije Motora

Tandläkarföreningens gåva ”Vårt mål: I varje by!”

Flera montrar visade upp stafettpinnar i olika storlekar och modeller (eller ”batonger”, som tydligen är samma ord som stafettpinne i bland annat engelskan och serbiskan). De kommer från firanden den 25 maj: Ungdomens Dag och Titos officiella födelsedag. Denna dag genomfördes stafettlopp över hela Jugoslavien, både lokala lopp och ett huvudlopp där stafettpinnen överlämnades till Tito vid dess slut, och utöver loppet var det gymnastikuppvisningar, parader och konserter.

I bakgrunden syns en bild från ”Ungdomens Dag”

Mindre stafettpinnar från lokala arrangemang

Även om jag förstår att det också finns en helt annan sida av myntet, även om många Tito-statyer nu monterats ner och till exempel Podgorica återfått sitt gamla namn efter att ha hetat Titograd i många år, så verkar Titos ställning som nationalhjälte och landsfader fortfarande vara relativt stark. Han gick ju bort innan östblocket löstes upp, han tog avstånd från Stalin och han lyckades onekligen hålla samman Jugoslavien som nation medan det föll samman i konvulsioner efter hans död. För många verkar han representera ”Den gamla goda tiden”.
För mig var detta ett mycket intressant besök.