Sjunde och sista dagen på min nationalparks- och världsarvsturné genom mellersta Sverige, och jag avslutar med att besöka en av vardera.

Engelsbergs bruk

Här har brutits och förädlats malm under långa tider, av ett bergslag som var en sammanslutning av bergsmän. Under medeltiden fanns det gott om dem i hela det område som kom att heta Bergslagen. Under 1500- och 1600-talet förändrades strukturen; det startades bruk som leddes av brukspatroner med anställd personal. Engelsbergs bruk var ett sådant. Bruket anlades 1681 och ansågs vara ett av de absolut modernaste som stod att finna under denna tid.

Åren gick och brukets lönsamhet dalade. 1916 köptes Engelsbergs bruk av Generalkonsul Axel Ax:son Johnson, men verksamheten i hyttan lades ner redan 1919. Han och hans efterföljande familj intresserade sig dock för de kulturhistoriska värdena; bruket är fortfarande i familjen Ax:son Johnsons ägo och sköts genom Nordstjernan AB. Det utsågs till världsarv 1993 och är Sveriges enda privatägda sådant.

Engelsberg sköts verkligen minutiöst, underhållet är perfekt och byggnaderna lyser faluröda och svarttjärade i de lummiga grönskan. Bruket är komplett med alla byggnader bevarade; herrgården och de övriga bostäderna är privata och utan tillträde men hyttan, våghuset och smedjan visas under ett begränsat antal guidade visningar sommartid. Jag har anpassat min rutt efter detta och bokat en guidad tur klockan 11.30. Vi är kanske femton personer, turen tar en och en halv timme och det är inte tråkigt en sekund. Guiden är i absolut toppklass: kunnig, medryckande, med viss humor och referenser utanför det absoluta ämnesområdet. Vi får se rostugnen, masugnen, de stora vattenhjulen sätts i rullning och kugghjulen till krossen tuggar på. Jag får en insikt i processen från malm till tacka och stångjärn.

Toppen av masugnen

Rostugnen där malmen förbereddes

Tillgång till vattenkraft var en förutsättning

Det gamla brukskontoret

På väg mot smedjan passerar vi nedanför herrgårdsbyggnaden, och guiden berättar om Lorents Petter Söderhielm som uppförde det nya huset efter att det gamla brunnit ner 1746. Han hade nitton barn (med två hustrur), och fick bygga en ny flygel också för att få plats med dem alla. Framför herrgården finns två runda torn byggda i blåskimrande slaggsten: kallade Lust och Nöd; det ena är ett lusthus och det andra är ett dass!

Den guidade turen kostar 100 kronor och det är mycket prisvärt. Utan den hade besöket känts begränsat av stängda dörrar och privat-skyltar. Här finns ingen butik eller servering, men du får en stor portion svensk historia till livs!

Garphyttans nationalpark

Min tur rullar vidare hemåt med en avstickare till Garphyttans nationalpark, väster om Garphyttan och Vintrosa i Närke. Den här nationalparken bildades 1909, den är 111 hektar och omfattar kulturmarken kring lämningarna av en gammal bergsmansgård.

Tyvärr, detta blir ett bottennapp bland nationalparkerna som alla brukar vara fantastiska på sitt sätt. Det känns som om Garphyttans nationalpark inte bestämt sig för vad den vill vara; en dåligt skött kulturmark blir det samlade intrycket. Jag känner till mängder av naturreservat, skogar och vanliga betesmarker som är vackrare och har en mer intressant flora än detta. Jag går Torpstigen 2,4 kilometer genom en skog anfrätt av stora angrepp av granbarkborre och väntar mig en öppen glänta med Skomakartorpets ruin vid stigens vändpunkt, men jag hamnar i ett fuktigt buskage med en grillplats och stora myggsvärmar och hastar istället vidare tillbaka till parkeringen. Utmed vägen passerar jag en tillgänglighetsanpassning, vilket i sig är en mycket bra sak, men här består den av en blaffig tjock sträng av stenmjöl som lagts ovanpå gräset ut i hagen. Vad sägs om en gång i marknivå, eller en träbrygga som faktiskt smälter in bättre i naturen än detta?

Jag dissar mitt nittonde nationalparksbesök, fortsätter hemåt och satsar på nya friska tag framöver.

Jag var där i alla fall