Efter Långban och Lesjöfors vände jag åter mot sydost, och fortsatte min Bergslagenresa över gränsen till landskapet Västmanland, in i Hällefors kommun. Geografin kompliceras av att det däremot inte är Västmanlands län, utan Örebro län.
Sörälgens camping
Jag hade tittat ut en camping cirka tre kilometer utanför Hällefors centrum, vid sjön Sörälgen. Vilken idyllisk plats, med gott om plats och sjöutsikt som räckte till alla! Fina och välstädade servicebyggnader, och möjlighet att beställa färskt bröd till frukosten. Jag åt medhavd kvällsmat, tog mig ett kyligt dopp i sjön, läste en bok och gick till ”sängs” i mitt lilla tält ganska tidigt, efter en lång resdag med många intryck.
På morgonen tog jag chansen att hyra en kajak och ta en tur i den 14 kilometer långa sjön, och på en timme hann jag i alla fall runda den övre delen av sjön, där campingen låg. Det här var ett riktigt fint ställe för den som söker lugn och naturupplevelser: fyra tält av fem i min campingrecension ΔΔΔΔ*
Länk: Sörälgens Camping
Hällefors
Finns det något att se i Hällefors? En folkhögskola, några pizzerior och ett centrum som man rullade igenom på två minuter – om man körde sakta. Hällefors har en tågstation med förbindelser mot Örebro söderut och Borlänge norrut, det är ju inte så illa. Orten lockade också med två kompletta ”nostalgilägenheter”, inredda i 50-talsstil, men visning av dessa skedde endast måndagar och onsdagar klockan 14.00 (under sommaren), och det var alltså kört en fredag.
Jag stannade till vid Hällefors kyrka, en exceptionellt vacker kyrka från 1645, klädd i faluröda spån. Tyvärr pågick någon förrättning inne i kyrkan, så jag hade inte möjlighet att gå in. Efter ytterligare någon kilometer körde jag in den lilla grusvägen till Krokbornsparken, en nöjespark byggd för arbetarna vid Hällefors bruk vid slutet av 1700-talet, och därmed Sveriges allra första folkpark. Här, på en halvö i Svartälven, fanns då gungor och karuseller, kägelbana, danspaviljong och servering av förfriskningar. Nuvarande dansbana är uppförd 1929, och många dansband har spelat här genom åren. Vilken kulturhistoria!
Grythyttan
Grythyttan ligger i Hällefors kommun, bara en mil söder om centralorten. Trots det blygsamma invånarantalet på drygt 800 personer, så var det betydligt mer puls här; glassätande turister, sommarflanerande bilister i cabriolet och matserveringar som höll på att öppna upp för dagens lunch. Omvårdnad av byggnader smittar av sig, likt förfall i andra orter; här låg vackra hus på rad, och de som inte riktigt platsade var under renovering. Grythyttan har undvikit ödet att tyna bort som avfolkningsbygd, och har istället utvecklats till turistmål med pittoreska trähus och kulinariska upplevelser. Här hade jag planerat in mitt lunchstopp.
I utkanten av orten finns Måltidens Hus, med utbildningar i måltidskunskap, lunchservering och ett kokboksmuseum, som till stor del bygger på den legendariske Tore Wretmans kokbokssamling där den äldsta boken är från 1480, men boksamlingen är bara tillgänglig för forskning och guidade turer. För min lunch valde jag istället Grythyttans Gästgivaregård, grundad redan 1640 och belägen inne i den centrala trästaden. På 1960-talet var det på håret att den då förfallna byggnaden rök för att ge plats åt ett Domusvaruhus och en parkering, men gudskelov räddades den av hembygdsföreningen, renoverades och drivs i nuläget av familjen Spendrup. Besöket ger jag både ris och ros.
Ris: Innanför ingången till gästgivargården, som driver matservering och hotellverksamhet, fanns en hotellreceptionist med headset på huvudet som gjorde allt för att undvika ögonkontakt med presumtiva lunchgäster. Endast på direkt fråga svarade hon att det var strängeligen förbjudet att ta plats vid borden i trädgården före öppningsdags klockan 12.00 (och vi pratar fem minuter före). När jag fått bord på terrassen frågade servitrisen vad jag ville dricka. Men äta då? Ingen meny hade setts till, vare sig utanför eller inne i restaurangen (eller på hemsidan). Hon fick gå och fråga, för att ta reda på vad dagens lunch bestod av. Det fanns nämligen bara ett alternativ! Och när betalning skulle ske (155 kronor) delade jag samma kö med de många som väntade på att bli tilldelade bord, i den trånga korridoren. Knappast corona-anpassat, även om vi gjorde vårt bästa för att hålla avstånd.
Ros: Den där enda rätten, den var grillad flankstek med sallad, färskpotatis, primörer och någon örtmajonnäs, och den var verkligen gudomlig! Efteråt fick man ta kaffe och en delikat liten chokladkaka i salongen. Miljön var fantastisk, både i de vackra rummen och den lummiga trädgården. Serveringspersonalen var rapp och trevlig – och när jag kontrollfrågade om vegetariskt alternativ så visade det sig att de kunde skaka fram ett sådant på begäran.
Mätt och belåten reste jag vidare mot Nora!
Lämna en kommentar