Den blåa Atlanten breder ut sig framför oss! Vi är framme i Swakopmund, Namibias tredje största stad med sina cirka 75 000 invånare.

Swakopmund grundades av tyska kolonisatörer år 1892 och namnet betyder ungefär floden Swakops utlopp, eller ”mun”, fast någon flod syns inte till – här i öknen är de nästan alltid torrlagda. Här fann kolonisatörerna i alla fall ett bra ställe att lägga till med fartyg, för att sedan ta sig vidare inåt i landet. Tiderna förändras, Namibias huvudsakliga hamn finns nu i Walvis Bay lite söderut, och staden frodas istället som turist- och badort. Om vi turister vanligtvis söker upp värmen, så hittar vi i Swakopmund istället en efterlängtad svalka.  Atlanten kyler ner och temperaturerna här liknar mer en vanlig svensk sommardag med upp till 25 grader, och 19-20 grader i vattnet.

Riviera-känslan är påtaglig! Solen skiner och vattnet glittrar. Utmed strandpromenad vajar palmer, här finns flanerande turister och familjer, restauranger och uteserveringar, och i vattnet trampbåtar och badande. Den fina sandstranden sträcker sig längs hela staden.

Resan från Etosha var nästan 50 mil lång, och klockan har hunnit bli 15.00 innan vi är framme. Intag av mat står först på agendan, sedan incheckning. När detta är avklarat är det dags för en stadstur; med oväntade och positiva intryck. Det tyska arvet syns tydligt i stadens korsvirkeshus, det är rent, prydligt, färgglatt och gemytligt. Många hus har sitt byggnadsår angett över dörren: tidigt 1900-tal. Några gator har kvar sina tyska namn, men Kaiser Wilhelm Strasse har fått byta namn till Sam Nujoma Avenue. Stadens egen La Croisette eller kanske Promenade des Anglais heter Arnold Schad Promenade efter en tysk borgmästare.

I en del av parken utmed strandpromenaden finns en hantverksmarknad, där barbröstade himbakvinnor och hererokvinnor med sina karakteristiska huvudbonader liknande ox-horn säljer tyger, smycken och träsnideri.

Fyren från 1910 och domstolsbyggnaden från 1901, numera stadshus

Ett minnesmärke över de tyskar som dog i strider mot den lokala hererobefolkningen (från 1908), förvånande nog bevarat

Varning för pärlhöns!

De är överallt, men inte på något sätt hotfulla eller närgångna. Förhoppningsvis och troligen är skyltarna till för pärlhönsens beskydd: Bilister, sakta ner så du inte kör över någon. Vackra fåglar med vacker form; det känns som att de lever livets glada dagar i stadens välskötta parker och planteringar.

The Tug

Vi äter vår rejäla lunch på Brewer & Butcher vid piren: burgare, kycklingvingar, dipp och pommes. Fram på kvällen är det bara jag som är sugen på att gå ut, inte av hunger utan mer av upptäckarlust; Swakopmund ska vara känd för sina ostron och andra skaldjur. Restaurangen The Tug ligger bara ett stenkast från vårt hotel, och kan vara stadens populäraste ställe. Så pass att det är fullbokat inomhus, men ute på däck finns plats och en värmande fleecefilt ingår. Jag tvekar på ostronen i sista stund, och beställer istället favoriten bläckfisk som avnjuts i en suggestiv molntyngd solnedgång.

À la Mer Hotel

De ursprungliga delarna av det fina hotellet är från 1906, och det har sedan byggts ihop med ett modernt annex. Frukostmatsalen i den äldre delen är således i kolonial stil, medan vårt hotellrum är modernt och mer betong-chict. Boende ingick i vår resa, men priset ska vara en dryg tusenlapp för ett tvåbäddsrum. Efter frukost är det dags för oss att dra vidare, in i den riktiga öknen.

Havsutsikt – och en näsa i hörnet tillhörande någon på språng för att provligga sängen!

Besöket blev allt för kort, men vi gillade Swakopmund jättemycket!