Min målsättning att utforska Göteborgs skärgård går inte framåt med några stormsteg precis. 2021 besökte jag Hönö, en av de norra öarna. Nu tre år senare var det då dags att besöka en ö i den södra ögruppen. Förhållandena såg ut att bli perfekta: äntligen sol efter en period av ostadigt väder, och mild bris lämplig att paddla kajak i. De största öarna i södra ögruppen är Brännö, Styrsö, Donsö och Vrångö, och jag bestämde mig för Donsö där jag hittade en uthyrare av kajaker: Donsö Havskajak

Planen var att jag och sonen skulle åka bil till Tuve, hämta upp dottern och ta buss och spårvagn till Saltholmen. Där väntade ett antal färjeavgångar, och missade vi en kunde vi alltid ta nästa.

Oj oj. Halva Göteborg ville ut i skärgården en dag som denna. Spårvagnen var fullproppad med folk, somliga med strandstolar och matboxar. Framme vid Saltholmen missade vi precis en färja, och kom inte heller med nästa som snabbt blev fullsatt. Det var kaotiskt; barn skrek, sällskap skildes åt (några kom med färjan och andra inte). Det var cyklar, rollatorer och barnvagnar, det var Gothia cup-folk som ville ut och se sig om. Vi kom med ett visst mått av beslutsamhet och vassa armbågar med på den tredje färjan, och anlände till Donsö nästan en timme senare än jag beräknat. Lärdom: Färja ut i skärgården en solig julidag – var på plats TIDIGT på morgonen!

Avsläpp och påstigning på Donsö

Kajakuthyraren var varskodd om vår sena ankomst och mötte upp i hamnen. Vi fick varsin kajak, en karta och en ganska kort introduktion, då vi förklarade att vi gjort detta några gånger förut. Det kritiska momentet är oftast att komma i och ur kajaken, och här hade de byggt en väldigt praktisk brygga i u-form för detta ändamål.

Ett annat litet orosmoment för mig som är långt ifrån någon van kanotist är att korsa en farled. I sundet mellan Donsö och Styrsö passerar både färjor och motorbåtar, så när det såg ut att vara fritt fram paddlade vi på för kung och fosterland! Sedan fortsatte vi ”inomskärs”, utmed Styrsö och mellan små holmar. När magen började kurra blev det ilandstigning på en av holmarna, och vi åt matsäck uppe på en klippa som var relativt ren från kanadagässens fågelbajs och skal från stillahavsostronet som invaderat västkusten. Roligare var att gå på botanisk upptäcktsfärd, jag såg två blommande växter som jag kunde identifiera först vid hemkomst: flockarun och marrisp.

Bra med varsin färg!

Gässens holme

Flockarun och marrisp

Vår picknickholme bjöd inte på några bra badmöjligheter; det var antingen dybotten eller klippor bevuxna med tång och sjögräs. Vi fick stanna en gång till på tillbakavägen för att hitta ett badställe;  det fanns en hel del växtlighet i vattnet där också men det var sandbotten, inga maneter och bra temperatur. Det var bara att slänga sig i bland sjögräset, ”det killar gott på magen” sa sonen.

Efter tre timmar var vi tillbaka på Donsö, tvättade av kajakerna och förberedde oss för hemresa. Det var bara ett femtontal på bryggan och detta kändes tryggt för avgången, men när färjan kom var den fullsatt och kunde bara släppa på lika många som gick av. En dam var upprörd för hon skulle med ett tåg, en annan ondgjorde sig högljutt över för att de bofasta inte kom med för att badgästerna skulle hem. Men det var lugnt, efter bara tio minuter kom en extrainsatt färja med gott om plats. Slutet gott, allting gott! Nästa gång ska jag vara morgontidig, och kanske även utforska mer av öarna på land.

Hållplatsen Donsö – och den ligger inte i Danmark…