Sossusvlei ligger i Namib-öknen i Namib-Naukluft nationalpark, och är förmodligen den mest spektakulära platsen i hela Namibia. Sossusvlei betyder ungefär Återvändsgränd-sjön, och den består av flera vita saltpannor – en slags uttorkade sjöbottnar – omgivna av några av världens högsta sanddyner av rödockrafärgad sand. Lägg därtill en klarblå himmel, och färgkompositionen är fulländad!

Sesriem Canyon

Avfärden sker tidig morgon från vårt boende, för att komma till sanddynerna innan värmen stigit för högt. På vägen dit ser vi solen gå upp och färga dynerna extra röda. Först fyra mil på grusväg till Sesriem Gate, sedan höjs standarden till asfalt för de resterande sex milen in till Sossusvlei. Men – plötsligt tar det stopp. Vägen är översvämmad och ett tiotal safaribilar med förare och passagerare har stannat för att rekognosera.

Vi är på en av världens torraste platser och blir hindrade av forsande vatten, hur höga är oddsen för det?  Tydligen har det varit häftiga skyfall i Windhoek trettio mil bort, och vattnet har tagit sig ända hit via floden Tsauchab, i imponerande mängd. Namibias floder är oftast torrlagda, och det har bara byggts broar över dem på de allra största vägarna. I övrigt är det ”vadställen” för bilar som gäller; en svacka uppmärkt med vägskylt och oftast asfalterad för att undvika att det blir urgröpningar i vägen vid de få tillfällen då det rinner förbi vatten. Där ska bilarna sakta men säkert köra över, i vattnet eller utan.

Nu är vattenmängden helt enkelt för stor. I mitten av vadstället är vattnet nära meterhögt, och forsar på med imponerande kraft. Vår guide Gad fattar beslutet att vi ska vända åter till Sesriem Canyon, och sedan tillbaka till vårt boende för att göra ett nytt försök att nå Sossusvlei under eftermiddagen. Sesriem Canyon är skapad av just Tsauchab-floden, så där man vanligtvis brukar kunna vandra i botten av kanjonen är det nu vattenfyllt för första gången på fyra-fem år. En vacker plats, och mäktigt att se de höga väggarna av cementhård sand armerad med runda stenar. Kanjonen är drygt en kilometer lång, runt tre meter bred och sidorna är upp till trettio meter höga.

Deadvlei och Small Daddy

Vi åker vidare till Sesriem Gate, men just när vi ska lämna området möter vi en bil med folk vi tidigare stött på. De berättar att vattnet nu ska ha sjunkit undan så pass att det går att passera, och vi hänger på tillbaka. Låt mig säga att jag hade INTE vågat köra över. Gad håller krampaktigt i ratten, men andra har kört före oss och även vi plöjer fram genom vattnet och kommer oskadda över till andra sidan.

Sista kilometern kör vi i väglöst land över lösan sand, och fyrhjulsdrift är nödvändigt. Knepet är att inte stanna, säger Gad, utan att hålla farten uppe. Äntligen framme vid parkeringen, där vi kan se sanddynen Big Daddy torna upp sig 325 meter hög räknat från basen. Gad har redan lanserat ett alternativ: att nöja sig med att bestiga Small Daddy, kanske 250 meter hög, strax bredvid storefar. Så får det bli. Det är ändå över 30 grader varmt och att gå i en sanddyn frestar på; man måste liksom mala sig uppåt med små taktfasta steg. Sanden är finkornig och lättflyktig.

Uppe på dynens högsta punkt har vi en fantastisk utsikt över Deadvlei, platsen som en gång i tiden var en sjö, sedan en grönskande oas i öknen, men som nu är en uttorkad vit salt- och lerkaka med döda akaciaträd som enligt C14-metoden är minst 500-600 år gamla, kanske äldre. Att ta sig ner från dynen; få in takten och pulsa i den lösa sanden med hälarna först är kul men påfrestande, och det är skönt att få fast mark under fötterna igen. Nere bland de förstenade och uråldriga träden är det som att befinna sig i en drömvärld, i en science fiction-film eller kanske ett dataspel (enligt dottern). Så fotogeniskt, så snyggt! Även om detta är en av Namibias främsta sevärdheter så är det glest med turister, det strosar en och annan bland träden och fotograferar dem och varandra. Mest utmärker sig en ung kvinna i lång röd slitsad klänning, som poserar för foton. Hon har inte tagit vägen över sanddynen, och ser oförskämt fräsch ut!

På vägen tillbaka stannar vi vid Dune 45, namngiven efter avståndet 45 kilometer från Sesriem Gate. Den är 80 meter hög och flera syns vandra utmed eggen till toppen, men vi har gjort vårt för idag och ger oss på våra matlådor vid ett bord under ett träd istället.

Trots flitigt googlande vågar jag inte artbestämma denna: någon falk eller glada?

The Elegant Desert Lodge

Den härliga dagen i Sossusvlei blir inte sämre av att vi bor på ett fantastiskt boende både natten före och efter: på The Elegant Desert Lodge. Rummen, utemiljön, poolområdet, restaurangen med en fyrarättersmåltid varje kväll – allt är smakfullt och tiptop! Små finesser som uppbäddat med en godnattsaga på kudden när vi lägger oss, och vilda djur som schakal och oryx passerar strax utanför uteplatsen när mörkret faller.

Här finns ett resurs- och miljötänk: med egna djupborrade brunnar är det möjligt att dricka vattnet ur kranarna, men vi får också uppmaningar att hushålla och ta tillvara spillvatten i duschen till exempel. Anläggningen har egen elförsörjning med hjälp av solpaneler, egna odlingar, bakar på plats och har en hushållsgris som tar tillvara alla rester. Detta ingick i vår tur men när jag kollar upp priset är det knappt 1900 kronor för rum och frukost för två.

En plats att minnas och att längta tillbaka till!