Meraner Höhenweg - femte och sjätte vandringsdagen: avslutning

13 september – Zeppichl till Matatz

Zeppichl Mountain Residence erbjöd även oss vandrarhemsboende en fullskalig hotellfrukost, så jag gottade mig grundligt och vi kom iväg förhållandevis sent. Leden fortsatte norrut i Pfeldererdalen, förbi byn Pfelders där man i vart och vartannat hus hyrde ut rum till turister. Här var verkligen makalöst idylliskt: den vackra naturen och de pittoreska byarna vid vägs ände, men ändå lätt tillgängligt med bil eller buss från Merano – för den som inte föredrar en vandring över berget såklart! Vi fortsatte utmed forsen och en bit längs en rodelbana innan vi vände österut in i skogen vid Texelgruppens norra del. Här slog det om till granskog med en böljande mossmatta, vilket faktiskt kändes väldigt likt en svensk gammelskog. Troligen var jag lite hemmablind, för på kvällen pratade jag med en tysk tjej som lyriskt utnämnde denna granskog till ledens allra vackraste parti!

Hej då Zeppichl

Förbi Pfelders

En konstnärlig vandrare har passerat, efter en ko!

Granskogen öppnar upp sig

Väderprognosen hade sedan länge aviserat regn just på onsdagen, och vid tolvsnåret var det dags. Dropp, dripp, dropp – med ökad intensitet. Jag satte regnskydd på ryggsäcken, men sonen upptäckte att han tappat bort sitt. Leden vände söderut in i Passeierdalen och liknade den under andra dagen: omväxlande asfaltsväg, stig och skogsväg genom ett jordbrukslandskap, ja – allt utom den milsvida utsikten, den strålande solen och den klarblå himlen. Sluttande stigar förvandlades till strida bäckfåror, och på slät mark gömde sig förrädiska vattenpölar under mattor av granbarr. Dagens tur var 19,2 kilometer, 300 meter upp och 893 ner. Efter en dryg sista uppförsbacke var vi framme vid dagens boende: Valtelehof i Matatz, dyngsura in på bara kroppen. Det sovrum vi tilldelades förvandlades till ett torkrum med kläder på varje galge, krok och tvättlina som gick att uppbringa. Samtliga av sonens kläder var blöta i olika grad, medan jag hade ett torrt ombyte i ryggsäcken.

Så här kan det också vara…

Kylda drycker

På tork

Valtelehof är både ett Berggasthof och en bondgård, och drivs av en familj med fyra generationer från oma (farmor) till en tämligen nyfödd bebis. Väggar och hyllor i hall och matsal var fulla av familjefoton och utmärkelser, och jag imponerades av prisrosetter från utställningar för Haflingerhästar, prispokaler från getutställningar och även pokaler från mästerskap i dragspel. Familjens tre vuxna barn fanns på ett idolfoto, med sin lilla musikgrupp. Ute på gårdsplan kunde jag beundra ett vackert Haflingersto med sitt föl. Min oförmåga att tala det tyska språket kändes mycket betungande, här talades i stort sett ingen engelska och min chans att förkovra mig i Sydtyrolens häst- och getavel gick om intet.

Kvällens middag var nog den bästa under hela vandringen; vi var bara drygt tio gäster men fick var och en beställa från en meny med traktens specialiteter som sedan lagades av familjen ute i köket. Jag fastnade för Südtiroler Kasnocken auf buntem Salat, brauner Butter und Parmesan: jag googlade kasnocken och fick fram en bild på några små dumplings, men det visade sig att den sydtyrolska varianten var rejäla ostfyllda bullar. Mycket gott!

Matsalen med prishylla

Südtiroler Kasnocken

länk: Valtelehof

Valtelehof var det enda boendet som krävde en förbetalning på 20 euro per person vid bokning, av den totala kostnaden på 42 euro per person. Pengarna skulle sättas in på konto, och det kräver ett personligt besök på banken och ifyllande av två dokument i dessa tider av pengatvätt och ekonomisk brottslighet. Men det var värt besväret!

14 september – Matatz till Merano

Under natten hade ett omfattande tankearbete utförts. Den sista vandringsdagen tillbaka till Hochmut var troligen den allra tuffaste, med en sträcka på 18,7 kilometer och ständiga branta upp- och nedstigningar: sammanlagt 1027 höjdmeter upp och 783 ner. I beskrivningen av leden nämndes ”kräver viss säkerhet i våta förhållanden”. Motivationen var inte på topp; det förhållande att vi helt enkelt var tvungna att gå till nästa boende på leden gällde inte, för sista natten hade jag bokat nere i Merano. Mina kängor var fortfarande våta inuti, min fotled var lite svullen efter vrickningarna dag fyra. Men det allra största skälet till eftertanke var att tiden för vandringen angavs till 7,20 timmar. Med erfarenhet av tidigare dagar visste jag att med mycket uppför och nerför betydde det minst 9,20 timmar för min del.

På morgonkvisten delgav jag sonen mina tvivel. ”Jag tycker att vi går ner till dalen och tar oss till Merano istället”. ”Du bestämmer” svarade han. Jo, en liten gnagande känsla av att ge upp fanns, men när vi vände neråt utanför Valtelehof kände jag mig lättad. Jag hade vandrat nästan tio mil och tagit cirka 3700 höjdmeter, det hade varit fantastiskt och jag hade gjort mitt! Vi började vandra utmed vägen med hjälp av Google maps men hittade snart en ny led som skyltades mot St. Martin in Passeier, den lilla staden i dalens botten. Vandringen tog cirka två timmar, i St. Martin hittade vi en busshållplats och tog bussen ner till Merano. Så fanns det tid att utforska denna fina stad under eftermiddagen!