Nu när Eva är ute på ännu ett äventyr passar jag, Evas bror Christer, på att kapa bloggen.

Den här historien utspelar sig långt ute på landet i den amerikanska södern. I vår jakt på att besöka USA:s alla 50 delstater hade turen i november 2016 kommit till de södra delarna, the deep south.

Efter några lyckade dagar i countrymusikens tecken i underbara Nashville och ett stopp på Loretta Lynns ranch hade vi nu anlänt till Memphis i Tennessee. De inledande dagarna ägnades åt att som turister pricka av alla de måsten som diverse guideböcker upplyst oss om. Vi hade sett ankorna gå på röda mattan på Hotell Peabody, vi hade lyssnat på BB-Kingcovers på Beale street, åkt ångbåt på Mississippifloden, fått en smak av Elvis på Graceland och vi hade ätit de berömda revbensspjällen hos Charles Vergos.

Men innan vi reste vidare söderut mot New Orleans stod en sak kvar på vår att göra lista. Redan innan resan påbörjats hade vi nämligen bestämt oss för att vi också måste uppleva en riktig gospelgudstjänst. En dröm som funnits länge och som så klart skapats av otaliga amerikanska filmer som visat hur trevligt och glatt det verkar vara i kyrkorna i USA på söndagsmorgnarna. Och vilken plats kunde vara bättre att uppfylla vår dröm på, än den amerikanska södern?

Noggranna efterforskningar hade visat att det fanns en uppsjö kyrkor och gudstjänster i området men när vi analyserade inläggen på den religiösa motsvarigheten till TripAdvisor fanns det en kyrka som stack ut från mängden. Den låg så klart längst bort, otillgänglig mitt i ingenstans långt ute på landet i delstaten Mississippi.

Under parollen, bara det bästa är gott nog, bestämde vi oss, avståndet till trots, att lita på betygen från våra själsfrände och ta sikte mot Tabernacle Gospel Church. Efter en tidig frukost på söndagsmorgonen styr vi så vår hyrbil ut bland bomullsodlingar och sockerrörsfält på landet. Väl framme vid kyrkan, en stor vit träbyggnad, insåg vi att den stora parkeringen var nästan helt tom.

När den inledande oron lagt sig konstaterade vi via lugnande med hjälp av våra telefoner att det var rätt dag, rätt plats men att vi missuppfattat tiden. Själva gudstjänsten börjar först om en dryg timma, och att det var starttiden för söndagsskola för de mest inbitna församlingsmedlemmarna som ställt till det.

Vi väntade in ett tiotal bilar och följde sedan strömmen in i kyrkan. Mottagandet var första tecknet på att vi brutit mot normerna. Frågor som; har ni kört fel, kan vi hjälpa er hitta, vet ni vart ni är och vad gör ni här, ställdes omgående av den trevliga välkomstkommittén. Vår avvikande hudfärg gjorde alla försök att smälta in helt meningslösa.

När vi förklarat att vi faktiskt hade kommit rätt, och att vi var där för att delta på gudstjänsten blev uppståndelsen stor. När det sedan framkom att vi kommit ända från Sverige/Schweiz hördes de första spontana ”halleluja” i lokalen. Alla samlades kring oss, man hälsade välkomnande i hand och man förklarade vad som komma skulle.

Det är först nu vi slås av hur otroligt välklädda, vackra och färgstarka alla människor runt om kring oss är. Blanka kostymer, färgglada klänningar, stora hattar, fjädrar, putsade skor, höga klackar, solglasögon och massor av juveler… de alla finaste plaggen hade tagits fram inför mötet med gud.

Efter all uppståndelse visas vi nu in i själva kyrkan. Vi möts av ett stort antal träbänkar utplacerade som en solfjäder, riktade mot den stora scenen längst fram i lokalen. Våra associationen blandas mellan domstol och nattklubb, återigen från filmens värld. Till vänster ett räcke i trä bakom vilket kören senare skulle infinna sig. Till höger står instrument och utrustning som för tankarna till en mindre rockkonsert och i mitten, bakom predikstolen, står ett par stora feta läderfåtöljer.

Just nu pågår söndagsskolan framför de högra bänkraderna. En yngre präst har valt ut ett stycke ur bibeln och går bokstavligen igenom det ord för ord. Ett tjugotal åhörare tolkar fritt vad orden betyder och när det uppstår koncensus utropas halleluja i kör.

Vi tar sikte på bänkrad sju, inte för långt bak eftersom vi vill se och höra bra, men inte heller för långt fram så vi väcker mer uppmärksamhet. Rad sju känns lagom på klassiskt svenskt maner. Nu börjar åhörarna strömma till. Alla vackra och uppklädda, alla uppsluppna och alla verkar de känna varandra. Mot oss nickar man och ler, förutom några få som kommer fram och hälsar välkomna som för att försäkra oss om att vi inte kommer att bli rånade. Vi känner oss trygga. Och vi känner oss väldigt vita.

Nu börjar det röra sig framme på scenen. Likt inmarschen i den tecknade serien med tjuren Ferdinand äntrar de scenen en efter en. Först kommer personerna ansvariga för kollekten, sen kommer kören, musikerna och ett antal sidopräster. Sist kommer fader Green som tar plats i öronlappsfåtöljen. Nu kan showen börja.

Stämningen går från 0 till 100 på mindre än fem sekunder när den kraftfulla kören börjar sjunga. Tolv bastanta kvinnor och män gungar fram och tillbaka, händerna i luften, bandet spelar och publiken sjunger. Omedelbart ställer sig alla upp, några tar fram egna tamburiner och alla svänger med… det går att ta på stämningen. Alla eventuella problem i världen är som bortblåsta, just nu råder bara fullständig harmoni. Det här är bättre än i filmen.

Som vilken stjärna som helst omger sig fader Green av ett förband, präster som har till uppgift att värma upp publiken. Predikan börjar och orden flödar från scenen i melodiskt format. Publiken bekräftar med halleluja när prästerna hämtar andan. Alla är överens, det finns bara en Gud, och han är här och nu.

Skådespelet fortsätter med mer sång och musik och ännu en uppvärmnings akt. Fader Green har börjat röra på sig efter att inledningsvis nästan ha slumrat till i sin fåtölj. Han bekräftar sina prästkollegors påståenden med ett halleluja lite då och då. Och sen är det dags. Han tar sig upp ur fåtöljen och fram till predikstolen. Han är kort, och lite rundare än sina föregångare, men har är huvudpersonen. Därom råder ingen tvivel. Det tystnar nämligen i lokalen för första gången och alla väntar med stor spänning på fader Greens första ord.

Det är då det slår mig… den tidigare känslan av att jag känt igen namnet… kan det vara möjligt? Ja, det är möjligt… det är DEN fader Green… soulartisten Al Green som Rolling Stone Magazine utsett till en av ”100 Greatest Artists of All Times” och medlem i Rock’n Roll Hall of Fame. Al Green med världshits som ”Take me to the river”, “Lets stay together”, “Tired of being alone” och “Love and happiness”. Han levde alltså, och hade efter sin artistkarriär för 40 år sedan blivit präst i just den här kyrkan. Och här är vi… jag brister ut i ett halleluja!

Härifrån och en timma framåt är minnet nästan blankt… det är svårt att ta in alla intrycken och jag tror det blir overload… eller kanske blir det ett äkta halleluja moment. Den övertygande predikan från fader Green, musiken, sången, inlevelsen hos publiken, stämningen och atmosfären i kyrkan… allt är överväldigande.

När vi lämnar kyrkan är vi nästan lite skakiga. Som när man varit med om något oväntat och stort… vi samlar oss en stund innan vi utbrister i ett eget halleluja och styr sedan hyrbilen tillbaka till Memphis.

En bra historia kunde slutat här och nu… men det gjorde den inte. För dagen efter, på väg till Fedex Forum i Memphis för att se en basketmatch mellan Grizzlies och Clippers, vandrade vi söder ut på BB King Boulevard när vi plötsligt blev omkörd av en färgad yngling på en för liten bmx-cykel. Han passerade men tvärnitade efter 50 meter som om han tappat något. Han svängde runt och körde rakt emot oss, balanserade stillastående på sin cykel en meter framför oss samtidigt som han sa:

I saw you in church yesterday. Wasn’t it the best moment in your life? Fader Green gives me energy and a meaning to life. Halleluja.

Ynglingen försvann lika fort som han uppenbarat sig. Vid tittade på varandra och undrade vad som just hände… vi hade fått en bekräftelse från ovan på att gårdagens upplevelse faktiskt varit på riktigt… inte bara en dröm. Och en sak var i alla fall säker, vi hade skiljt oss från mängden i kyrkan igår.