Så är det dags att åka in i Namib-öknen, som med sina 55-80 miljoner år antas vara den äldsta öknen i världen. Ofattbart gammalt, när annars kommer man undan med ett spann på 25 miljoner år!? Sahara till exempel är högst 12 000 år gammal, en baby i ökensammanhang. Namib-öknen är en del i Namib-Naukluft nationalpark som är hela 49 768 kvadratkilometer, och därmed fjärde störst i världen*.
Idel rekordnoteringar alltså, men är det något att se? Jo, det är mäktigt och annorlunda. Som att resa på en annan planet, med livsformer som anpassat sig till extrema förhållanden. De första tio milen var asfalterade, sedan återstod trettio mil på tvättbrädelik grusväg.
Kuisebpasset
Efter drygt femton mil och strax utanför nationalparkens gränser passerar vi Kuisebpasset på 905 meter över havet, med en bro över floden Kuiseb: för tillfället och som oftast helt torrlagd.
En stund senare ser vi en bil som nyligen voltat. Hjälp är redan på plats och passagerarna sitter tillsammans en bit därifrån, säkerligen chockade men förhoppningsvis oskadda. Knagglig grusväg, feldoserade kurvor och lite för hög fart är en farlig kombination, det vet jag som kört lantbrevbäring i många år. Vår chaufför är märkbart tagen av synen, men han har verkligen varit en exemplarisk bilförare under hela resan och vi känner oss helt trygga.
Stenbockens vändkrets
Efter ytterligare många mil kommer vi fram till Stenbockens vändkrets, en sådan där konstig sevärdhet som inte syns utan bara finns där. Det är ändå skönt att sträcka på benen lite, ta några foton och selfies, och sedan lika skönt att komma in i svalkan i en luftkonditionerad bil igen.
Men vad är egentligen en vändkrets? Kräftans och Stenbockens vändkretsar ligger på varsin sida av ekvatorn, och det är mellan dessa solen kan stå i zenit, det vill säga stå rakt upp på himlen så att din skugga blir minimal.
Bevis: minimal skugga!
Solitaire
Vårt längsta stopp görs i Solitaire, en plats där alla förbipasserande stannar. Alla. Här finns nämligen den första bensinstationen sedan Swakopmund, och det första stället där man kan få sig något att äta samt besöka en riktig toalett. Bosättningen med den strategiska placeringen grundades 1948, och har numera minst två caféer, ett kapell, en däckverkstad och en lodge med boendemöjligheter.
Platsen ger mig Vilda Västern-vibbar, med fotogeniska skrotbilar utplacerade som från tiden för bosättningens första år. Solitaires signaturrätt är den tyska äppelpajen, mäktig med äpplen, russin och grädde.
Här fungerar bara kaktusar i rabatterna!
Under vår resa ser vi en del djur från bilen: först en flock rosa flamingos nära kusten och Valvis Bay, sedan strutsar, en flock med apor, någon oryx och zebra, men det blir inga bra bilder från bilfönstret. Vid ett gigantiskt fågelbo däremot går vi ut och fotograferar. ”Social weavers”, kolonivävare på svenska. Vilket jobb, att bygga ett flerfamiljshus! Invånarna har lämnat byggnaden, eller har de måhända bara tagit siesta?
*Nyfiken på vilka tre nationalparker som är större än Namib-Naukluft? Jag tror mig ha hittat dem:
1. Nordöstra Grönlands nationalpark- 972 000 km²
2. Stora Barriärrevet Marine Park (Australien) – 343 966 km²
3. Wrangell-St.Elias National Park (Alaska) – 53 321 km²
Det hela är dock en definitionsfråga; det finns skyddade områden som är större men som inte har status som nationalpark.
Det är så skoj att läsa dina fina inlägg från Namibia. Vi åkte precis den vägen (antar att det inte finns så många alternativ?) men åt motsatt håll, från Sossusvlei till Swakopmund. Det blev självklart stopp vid Stenbockens vändkrets, fikapaus i Solitaire och sedan klättrade vi upp vid sidan om vägen vid Kuisebpasset för en lunchpaus. som jag skrev i vårt inlägg så är det ibland vägen som är resan värd och så var det definitivt i det här fallet.
Ja, visst är det så! Spännande att se ett så annorlunda landskap, och väldigt skönt att slippa hålla i ratten!