”Ni måste åka till Katutura och titta också” säger en taxichaufför första dagen i Windhoek. ”Inne i centrum är politikerna måna om att hålla det snyggt, ute i Katutura dyker de bara upp innan valen och ger löften som de aldrig håller”. Katutura är ett township: en bosättning och till stora delar en kåkstad belägen nordväst om centrala Windhoek. Tanken på att turista i en kåkstad ger mig ambivalenta känslor; å ena sidan känns det viktigt och intressant att se en sådan verklighet också, å andra sidan känner jag mig lite olustig över att vara en förhållandevis rik turist som åker runt och tittar på fattiga människor. Vi beslutar att tänka på saken.
Old Location
En av de sista dagarna i staden känner vi oss redo, och bokar en tur via Get your guide. Guiden Petrus dyker upp, och vi startar utanför parlamentsbyggnaden med lite historiebeskrivning. Vid det här laget är en hel del känt för oss, men det gör inget – repetition är kunskapens moder! Färden går vidare till Old Location (tidigare Main Location): ett segregerat område dit de svarta flyttades ihop från olika delar i staden 1912. I slutet av 50-talet behövde den ”vita” staden växa, och invånarna i Old Location uppmanades att flytta till ett nytt område, 8 kilometer längre bort.
De var inte alls nöjda. Där de tidigare ägt sitt lilla hus skulle de nu flytta in i ett hus som kommunen byggt, och betala hyra. Tomterna var små och gav inte möjlighet att odla något, och det var inte gångavstånd till arbetet i centrala Windhoek längre, utan man var nu tvungen att ta bussen. Det nya området döptes snabbt till Katutura: platsen där vi inte vill bo (på språket Ojiherero). Protesterna kulminerade den 10 december 1959, då polisen sköt in i ett demonstrationståg och dödade 11 personer och skadade 44. Tvångsförflyttningarna fortskred, 1968 stängdes Old Location för de svarta och de vita var redo att ta över.
Här fanns en gång en bar som kvinnorna i området drev, det var platsen som blev utgångspunkt för protesterna
Katutura
Petrus kör mot Katutura, och berättar att han själv bor där. Med den stora inflyttningen som pågår till huvudstaden är det förmodligen här det finns möjlighet att hitta relativt billigt boende. Han berättar allt eftersom vi kör genom området: ”Det här är Upper class. Det här är Middle class. Nu kör vi in i Lower class”. Ja, skillnader kan ses; det finns områden med ganska fina små stenhus, medan vissa områden är fyllda av plåtskjul. Han förklarar att ett område heter Eldorado, ursprungligen avsatt för en folkgrupp med ljusare gyllenbrun hudton, i den systematiserade apartheidens anda. Petrus visar också på områden där det byggs nya hus, och även en Mall, ett varuhus som ska ge arbetstillfällen och göra att Kataturas invånare inte ska behöva åka in till centrum för att shoppa.
Exempel på standardhusen som byggdes på 60-talet, inför förflyttningen från Old Location
Penduka Village
På programmet står ett besök på Penduka Village, ett projekt för att stärka utsatta kvinnor i området, ofta med någon typ av funktionsnedsättning. I Penduka driver kvinnorna turistboende och restaurang, och gör olika hantverksprodukter som säljs i butik. Andan känns verkligen positiv, här är ambitionen att utöver en inkomst ge kvinnorna ökad självkänsla och framtidstro! Anläggningen har ett fantastiskt läge med frodig grönska, vid en stor kraftverksdamm i utkanten av Katutura. I Penduka får vi se lite hantverksproduktion, och handlar sedan i butiken.
Batiktyger och textilmålning
Handbroderade etiketter
Kapana
Färden går tillbaka in till Katuturas centrum, till en av de permanenta marknaderna: Oshetu Community Market. Precis innanför den smala porten till området ligger en flådd djurhud, det eldas sopor och det staplas ved. Under taket i den öppna marknadshallen är det ganska tomt, den värsta rushen är troligen över då det är lunchtid. Jag slår till på en kapanakryddpåse, men nöjer mig med att fotografera de grillade mopanelarverna, trots att de är fulla av proteiner och nyttiga spårämnen.
Dags för kapana: en slags namibisk barbecue och street food. Petrus försäkrar att det hela är strängt reglerat av myndigheterna; endast dagsfärskt kött får användas. Hanteringen känns kanske inte helt hundra enligt svensk livsmedelskontroll, men omsättningen är stor och det levereras ut grillat kött på löpande band. Jag testar några köttbitar, likt strimlad flankstek, och dippar i kapanakryddan som är stark och het. Vi får med oss en liten låda kött, och går sedan för att köpa någon slags friterade brödbullar att äta till. Både gott och väldigt mättande!
Mopanelarver, proteinrikt snacks
Kapanagrill
Matservering och klädaffärer
Det här var en givande och intressant tur. Ja, Katutura är i stora delar en kåkstad där många otvivelaktigt lever i fattigdom och arbetslöshet, under mycket enkla förhållanden. En enorm skillnad mot de stängselomgärdade stora villorna i stadens centrala delar. Men som i de flesta fall finns det en annan sida också; i Kataturas fall en puls, skratt och företagsamhet. I de små enkla husen utmed gatorna finns biltvättar och däckverkstäder, frisörsalonger, skrädderier, butiker och barer. Och trots taxichaufförens utsaga om att inget händer, så verkar det ändå byggas en hel del nytt. Här finns också skolor, sjukhus och Sam Nujomas sportstadion.
Kanske känns det tråkigt i sig att bo på ”Platsen där vi inte vill bo”? Ett namnbyte har föreslagits, från Katutura till Ubuntura efter ordet Ubuntu: mänsklighet. ”Platsen där vi bryr oss om varandra”.
Återvinning!
Jag har läst dina tre inlägg från Windhoek med stort intresse. Tyvärr försvann en av mina dagar i staden då jag fick åka tillbaka till flygplatsen och försöka få med vårt bagage som inte kom med flyget i Frankfurt, så museet i ”Kaffebryggaren” har jag tyvärr missat. Vår sista dag åkte vi med vår guide till Katutura, som vi aldrig hade kommit till utan honom. Han påstod att det ibland kallades för Silver City, eftersom skjulen, byggda i korrugerad plåt lyste som silver i solen. Vi var också på den här marknaden.
I Swakopmund besökte vi Mondesa township, där personer som bodde och var uppväxta där anordnade guidade turer. Då besökte vi marknad, en skola, ett hantverkscenter och slutligen en liten restaurang, där vi bjöds på en måltid. Där kändes det bra för vi fick verkligen en inblick i verksamheterna och kunde samtidigt lämna ett bidrag till bl a skolmat. nu ser vi fram emot fler inlägg från vår absoluta favoritkontinent.
Tack Britt-Marie! Ja namnet Silver City kan man förstå!
Ibland tycker jag att det är svårt att förhålla sig till rollen som turist, men sådana här turer är ändå värdefulla – för vår förståelse, och som en liten inkomst för dem och en berättigad stolthet för de viktiga gräsrotsprojekt som de driver.