Victoriafallen lockade oss såklart – ett av världens största vattenfall och med på listan över världens sju naturliga underverk! Det där med störst är komplicerat, men om man räknar på en kombination av höjd och bredd så är ska det tydligen vara Victoriafallen som avgår med segern, före Iguazufallen och Niagarafallen.

Hit kom alltså David Livingstone och ”upptäckte” fallen år 1855, och gav dem namnet Victoria Falls till den engelska drottningens ära. Fallen hade naturligtvis ett namn sedan länge: Mosi-oa-Tunya – Röken som dånar. Victoria Falls har fått behålla sitt engelska namn som Zimbabwes största och mest inkomstbringande turistattraktion, och båda namnen används nu parallellt.

Victoriafallen från helikopter

Vi hade faktiskt befunnit oss i staden Victoria Falls i två hela dagar utan att se fallen, bara ana dem genom en stigande vattendimma bakom träden, och ett vagt dånande ljud. Men nu var det dags: vi var laddade för en Fallens Dag! På vårt boende hjälpte de oss att boka en helikoptertur morgonen därpå.

Vi blev hämtade klockan nio, för färd till helikopterstationen strax utanför staden. Jag kände ett litet uns av fördomsfull oro: vilken standard skulle det vara på helikopter och säkerhet? Ingen anledning till oro; allt var verkligen tiptop: från reception, utemiljö, personal och helikopter till information och säkerhetstänk. Vi blev till och med vägda på en våg, oklart vilka gränsvärden som gällde men vi klarade testet. Företaget hette Chikopokopo – efter hur en helikopter låter, förklarade vår guide.

Sedan var det dags att gå ut till helikoptern, och ta plats. Vi satte på hörlurar, vår pilot presenterade sig och drog lite instruktioner, och så var vi iväg! Färden gick över staden, och det var intressant i sig att få en överblick över den. Sedan cirklade vi sakta två varv över de imponerande fallen och synen tog andan ur mig, även om regnperioden nyss startat och vattenmängden inte var på topp ännu för säsongen. Den breda Zambezifloden dyker ner i en ravin, och försvinner vidare i ett antal raviner i sicksack. På ena sidan Zimbabwe, på andra sidan Zambia. Vår tur var bara cirka 15 minuter, men kändes längre och tillräckligt. När vi kom tillbaka till helikopterstationen och klev ur var vi upprymda!

Turen kostade 310 USD för två, klart värt som en gång i livet-upplevelse.

Här syns staden Victoria Falls och de djupa ravinerna

Den gröna ytan i mitten är regnskogen vi senare gick i

Victoria Falls National Park

På väg tillbaka bad vi att bli skjutsade direkt till huvudentrén för Victoria Falls nationalpark, för att fortsätta vår utforskning av fallen från marknivå. Entréavgiften för internationella turister är 50 USD, medan en inhemsk turist betalar 7; en rimlig lösning för att tjäna pengar på sin största turistattraktion samtidigt som landets egna befolkning inte stängs ute.

Innanför entrén fanns informationstavlor, souvenirbutik, café och toaletter. Vi memorerade kartan och beslöt att ta oss till parkens västra hörn för att sedan vandra österut utmed fallen. Utmed vägen finns hela sexton utsiktsplatser.

I parkens västra hörn står David Livingstone staty, och vattnet pressas samman i fallet Devil’s Cataract och får extra kraft. Här har man också en bra sikt över fallen på längden, in i ravinen.

Doctor Livingstone, I presume?

Devil’s Cataract med regnbåge i vattendimmorna

Vi fortsatte utmed fallet, med avstickare in på varje utsiktsplats utmed vägen. Main Falls hade – som namnet antyder – störst vattenmängd. Vattendimmorna gav ett ständigt duggregn, och det var dags att ta på regnjackan. Den fuktiga miljön har skapat en riktig regnskog här, med fukten drypande från växtligheten.

De här kvinnorna med sina barn lyste upp!

De sista fallen heter Horseshoe falls, Rainbow Falls och Eastern Cataract, där den sistnämnda ligger efter ravinen där floden fortsätter, och tillhör därmed Zambia. Vid högvatten är rekommendationen att se fallen även från Zambias sida, men vi såg ingen anledning till det; flödet där var ganska blygsamt. Den sista utsiktsplatsen: nr 16 har en fin utsikt över den kombinerade bil- och tågbron från 1905 som går över Zambezifloden och förbinder Zimbabwe och Zambia. Just som vi tittade passade någon på att göra ett bungy-jump från bron. På vägen tillbaka blev det ännu en tur genom regnskog, innan vi var vid entrén.

Utflödet, och Zambiasidan

Vi avslutade med en måltid på The Look Out Café, en bit utanför parken med utsikt över bron och floden, och hann sedan hem till vårt boende lagom till en urladdning med åska och störtregn!

Oväder i antågande